Toy's r us?

Det är inte bara priset på mäns leksaker som blir högre med åren. Under flera års sextorka lyckades jag samla på min en imponerande mängd sexleksaker (varav vissa, av vissa skäl som jag ska berätta om i ett senare inlägg, är spårlöst försvunna).

Åh, så mycket skoj vi hade! Och åh! sådana problem jag har med dem!

Problemet är inte att använda dem, även om vissa är utformade så att ett visst spatialt tänkande måste appliceras innan man sas kan utföra kommandot "insert here" på rätt ställe.

Nej, problemet är att förvara dem. Speciellt när barnen är små. Och inte så små också, förresten.

Nuförtiden är nämligen sexleksaker förvillande lika någon form av avancerade pedagogiska leksaker för barn i olika klara färger och mysiga material, vissa är röda och lite bubbliga, andra rosa och genomskinliga med roliga kulor i olika färger som dessutom rör sig när man trycker på en knapp! Andra ser ut som små bollar på ett snöre, andra återigen som större bollar på ett snöre och vissa ser dessutom ut att ha ett litet handtag så att man kan vända på dem och använda dem som leksakspistoler! Döm om min förvåning den dagen min treårige som kom pangande med en föregångare till Nexus. Eller den dagen jag hörde ett mystiskt ljud från övervåningen och såg min dotter sitta och titta intresserat på en MrRabbit som liksom själv kröp fram över brädgolvet med hjälp av sina vibrationer/rotationer.

Jag tror jag fick men för livet av den perioden, innan jag hittade ett låsbart nattuksbord.

Senare, när nattuksbordet skrotats till förmån för ett snyggare med bara en låda utan lås (ja, ja, jag vet! Man kan kombinera form och funktion!) och barnen befann sig i tidiga tonåren, ringde min mobil en dag och min dotter krävde att få veta var jag gömt nagelklipparen.
"Titta i lådan i nattuksbordet!" sade jag stressat och hörde hur en låda drogs ut.
Sedan blev det alldeles tyst i luren.
"Ok, gumman!" sade jag snabbt: "Du ville ha både Frida-tidningen och Okej, var det så? Bra. Då köper jag dem på hemvägen och så glömmer vi detta!"
"Okej" hördes en svag röst; "Men mamma, varför har du-"
"Frida, Okej och Hundsport, men inte ett ord till!"

Hundleksaker, ska jag säga er, är också gräsliga tingestar nuförtiden! När jag kom in i en speciell tillverkares avdelning i vår lokala djuraffär, trodde jag först att a) de hade diversifierat och börjat sälja butt-pluggs, dilodos etc. eller b) tidelag hade blivit lagligt och genast tagit steget in i bdsm-världen med en helt ny, fräsch öppenhet. Namnen på grejorna var inte heller till någon hjälp; "King Dong Black XXL"!?

Även min man har råkat ut för den här förvirringen. En dag satt jag och tittade på några Lelos, de där superdesignade vibratorerna som i sin formgivna renhet inte väcker minsta anstöt, när maken lutade sig fram över min axel och kisade mot skärmen:

"Du, det var snygga fjärrkontroller! Är det B&O's nya?"

Too much dating?

Det finns en okänd folksjukdom, som jag själv lider av; Ansiktsblindhet.
Hos mig är den kombinerad med en sällsynt svår form av Namnafasi.

Det innebär kort och gott att jag aldrig kommer ihåg ansikten, och i de sällsynta fall jag gör det inte har en djävla aning om vad de kan tänkas heta.

Eller, så som jag tycker att det alltid händer när jag hälsar på någon; Ett fast handslag, en stadig, ärlig blick in i mina, en mun som öppnar sig och ut kommer "Umsson" eller möjligen "Hrmdahl". Nästa offer kommer fram, samma procedur upprepar sig, och när kvällen lider mot sitt slut har jag sagt"Och hur är det med DIG då?" sjuttioelva gånger för att undvika att behöva säga namnet.

Träffar jag folk på stan, simulerar jag utsökt blindhet, möjligen fram till dess en person hejdar mig genom att ställa sig i min väg och indikera att han/hon minsann vet att jag inte är varken döv eller blind och dessutom vill denna person prata!

Inte ens i bästa fall är jag bra på kallprat och när jag förflyttar mig tänker jag oftast djupa tankar som "Undrar om de fortfarande har rea på Lindex" eller "Bara fem minuter på Åhléns parfymavdelning, jag lovar!" och vill helst inte bli störd.
Mina två räddningsplankor är frågorna: "Hur är det på jobbet" och "Hur mår ungarna, då?"
Funkar jättebra utom för arbetslösa, barnlösa singlar.
Och utom den gången mannen tittade intresserat på mig sade: "Det är bra på jobbet, du har en ny tid hos mig i morgon."
Det var min tandläkare.
Ja, vad fan! Har ju bara sett honom med halva fejan täckt med munskydd!

Det är när det kommer till dejter som det blir verkligt trixigt.
Jag kan ju inte gärna säga: "Hej Master_Dominator! Hur står det till?"
Eller "Hej, kåt_ung_man@hotmail.com! Läget?
Man ju minst tre olika namn att komma ihåg; Nicket på sajten, namnet i hotmailadressen och det riktiga namnet.
Detta förutsätter att jag faktiskt träffat människan ifråga IRL och kommer ihåg hur han ser ut..

På senaste tiden har alldeles för många okända(såklart) män hälsat på mig på stan.
Jag misstänker för många fikadejter.
För gud förbjude att jag knullat mannen ifråga.

Ung dejting; "Nissevinet"

På den tiden jag och min man ännu strulade, innan han gjorde mig på smällen och vi flyttade ihop, träffades vi en gång i min lägenhet. Vad som gjorde att vi inte tillbragte kvällen ihop minns jag nu inte, men kontentan var att han gick.

Förmodligen var både han och jag ganska förbannade. Det som hände sedan antyder detta..

Han lämnade kvar en flaska vin.

Det här vinet, förstår ni, var mycket speciellt. Det var inköpt i Italien och kom från f.d fotbollsproffset Nisse Liedholms egen vingård, han som en gång var en av de berömda "Gre-No-Li". Ni fotbollsälskande kalenderbitare vet vem jag menar! Denna högt skattade flaska hade han alltså under stora mödor transporterat hem i ryggsäck via stora delar av södra Europa.

Nåväl, jag har faktiskt glömt detta själv, men enligt min man hände detta:

Den 14:e februari (Alla. Hjärtans. Dag!) anländer ett kuvert med bekant handstil. Min.
I den ligger något hårt. Han öppnar kuvertet. Ut trillar korken/kapsylen från flaskan från Nisse Liedholms egen vingård, ömt hemtransporterad efter en tågluff.

Inget brev, inget kort; Ingenting.

Förutom korken från en helt klart i ensamhet med mörka tankar urdrucken flaska "Nissevin".
Ömt hemtransporterad. Överräckt som gåva med den helt tydliga andemeningen att vi skulle dricka ur den tillsammans.

Något säger mig att jag var ganska förbannad.

(Hur det smakade? Ingen aning!
Men, som det spanska ordspråket säger:
"Hämnd är en rätt som bäst serveras väl kyld")

Den här

bloggen gillar jag:

http://vitanatter.blogsome.com/

Kan ingen hjälpa den stackars flickan;-)

The Magic Wand On MMS!

Jag tycker verkligen om penisar, låt mig fastslå det en gång för alla. I alla storlekar, färger, skepander, stadier av hårdhet etc.

Men jag har ännu inte träffat en penis med personlighet, humor och intelligens.

Jag har alltså ännu inte träffat en penis som sas står ut av sig själv.

Ändå är frågan "vill du se den" praktiskt taget den näst vanligaste efter "Hej! Läget?"
Eller kort och gott "Läget?"

Penisar anländer i en strid ström via mms, webcam, msn, yahoo messenger och i mail och jag är inte människa att begripa varför! Vad förväntas jag säga? Eller göra? Är det här motsvarigheten till när nyblivna mammor visar upp sina nyfödda sviskon i tid och otid? Liksom; "Kolla, kolla, jag KAN!", ändå är det ett biologisk fenomen i båda fallen som kräver minimalt med begåvning och personlighet.

Jag menar, bebisbilder kan man ju titta på och säga saker som "Jag tror minsann han har pappas haka (stackars unge)!" eller "Hon har verkligen ärvt dina ögon (och jag hoppas du inte saknar dem)!"

Men en penis, en kuk!? "Hm..du har din pappas ollon!" tror jag inte går hem, eller "Är det från mamma eller pappa du har den där konstiga knölen på förhuden?" Va?

Inte många kvinnor verkar skicka bilder som enbart skulle intressera deras gynekolog. Varför? Kanske för att kvinnor anar att fittan liksom är en integrerad del av deras kropp och därmed av hela upplevelsen av sex med dem?

Män verkar betrakta penisen som en fristående, icke-integrerad del av dem själva.
Kanske därför de så gärna har handen i skrevet.
För att kolla så de inte tappat bort den.

INNEHÅLLSDEKLARATION

Den här bloggen handlar om internetdating, kort och gott. Ni anar inte hur mycket som finns att skriva om denna företeelse!

Förutom om ni provat själva - då vet ni. Från det första mailet: "Hej läget?" till det första mms:et med killens kuk på.

Jag finns på darkside och på qx, men ingen ska vara orolig för att skriva till mig i förtsättningen-
Jag lämnar vare sig ut nick, namn eller hur många centimeter ditt livs stolthet egentligen är.
Eller för den delen hur lång du själv är nu.

Killar, i vår ålder var det åtskilliga år sedan mönstringen. Kom ihåg det! En lång flicka kan bli väldigt, väldigt besviken när 1.79 på något mysko sätt och i strid med fysikens lagar plötsligt är kortare är 1.74. Speciellt om du då framhärdar; "Jo jag ÄR faktiskt 1.79" i strid mot all vedertagen sanning.
Som att jag ser den tunna fläcken överst på hans skalle.

Vid det laget börjar jag undra om jag är utsatt för någon slags hjärntvätt, ett kusligt försök att få mig att misstro mina egna perceptioner!
En flicka kan bli orolig för mindre.

Inte heller kommer jag att använda direkta, ordagranna citat, så det är ingen idé att skriva något insmickrande/filosofiskt/humoristiskt till mig på sajten och hoppas jag citerar det här.
Händelser och samtal kommer således att bowdleriseras. Läs Jan Guilliou så fattar ni vad det betyder.

Åh, det finns mängder av aspekter på mänskligt beteende som kan roa. MÄNGDER!

Enjoy!