DUV eller Jakten På Den Ultimata Väskan

Jakten på den ultimata väskan är något som präglar många kvinnors liv. Även mitt. Detta behov av en perfekt väska daterar sig till den tid när vi började leva som jägare och samlare, anser många forskare.
De jägare och samlare som dessutom levde som nomader fick till slut problem med var de skulle lägga alla sina insamlade saker och vände sig till sina kvinnor för att få en lösning på detta problem.

Hade jägare X hittat ett stort ben av en mammut, så var det ju självklart jägare Y:s enda ambition i livet att komma hemdragande med ett ännu större ben. Och om Y:s hustru hade en björnfäll på golvet så fick jägare X inte någon levandes ro förrän han kommit hemsläpande med en mycket finare björnfäll, förmodligen en som hade frans av ekorrsvansar. Ja, ni förstår ju själva att när det var dags att flytta till vinterbostaden behövdes verkligen minst en väska.

Nu får vi ju inte tro att dagens väskor ser ut som de första människornas väskor. Nej, vad vi har nu är "den symboliska väskan", väskan där vi kan lägga symbolerna för vårt hushåll och våra tillgångar, dvs husnycklar och plånbok.

Hos en del kvinnor är denna sk ”Väskgen” fortfarande så dominant att de, trots att det inte är möjligt, envisas med att försöka bära med sig hela sitt bohag.

Denna gen finns ibland också hos män, men där är den betydligt mindre dominant.
Viss forskning tyder på att upptäckten av den sk ”Bilgenen” löser mysteriet med hur män utan denna dominanta gen överlever; en bil är helt enkelt en utbyggd väska på hjul, en permanent avknoppning av hushållet som dessutom signalerar status.
Att bilen signalerar ägarens status tror man gör att även dessa män med väskgensbrist får lov att fortplanta sig, något som hittills förbryllat forskarna.

Ja, evolutionen är minsann finurlig ibland!

Vad utmärker då den ultimata väskan? Ja, här får vi lov att konstatera att det föreligger sinsemellan motstridiga villkor:

Den ska rymma hur mycket som helst

Den får inte vara så stor att den blir omöjlig att bära

Den ska vara ergonomiskt riktig att bära;

Den ska vara hållbar

Den ska vara lätt att hitta i, det sk ”intuitionskravet” som innebär att saker ska ligga där man tror de ligger och ingen annanstans

Den ska vara snygg, kallas också för ”formrekvisitet”

Den ska med bibehållet gott samvete kunna bytas max var 3:e månad, utan att man behöver gå till extrema ekonomiska bortförklaringar, det sk ”omväxlingsrekvisitet”

De fyra första punkterna kallas också funktionsrekvisiten. Dessa BÖR vara uppfyllda i någon mån. Men det är först när vi kommer ned på de tre sista punkterna som vi kommer till de tvingande rekvisiten.

Utan dessa – ingen DUV.

Som så många kvinnor tvingats konstatera genom sekler av letande: ”Size doesn't matter.”
Men mindre ofta hör man nuförtiden fortsättningen på detta uråldriga uttryck: ”Shape and change does.”

Döm inte hunden..

Det sägs att människans bästa vän är hunden och eftersom Exet och jag har tre hundar tillsammans, så borde jag egentligen ha världens bästa sociala nätverk.
Det den teorin faller på är för min del att våra hundar är aningens, aningens korkade och lägger upp magen att bli kliad på för i stor sett vem som helst som verkar villig att böja sig dubbel och klia.
Vi brukar säga att den tjuv som träffar dem riskerar som mest att bli ihjälslickad.

Jag vill nog helst att mina bästa vänner är något mer nogräknade än så.

Men visst gillar jag de små liven. Att bli välkomnad som om man återkom från en expedition till polerna när man bara varit borta i fem minuter, att se dem ligga på varandra i en stor hög och sova, att alltid få sällskap i tv-soffan - det är saker som värmer mattes hjärta.

Och oavsett vad som händer så sitter de alltid, alltid troget runt mig när jag lagar mat, när vi äter och så fort det prasslar i en påse någonstans, så är de där som ett skott!
DET är själva sinnebilden för "trogen hund vid mattes fötter"

Att sedan sinnebilden "gå ut med hunden" inte alltid är så kul är knappast deras fel. Ibland funderar jag på att snitsla en bana med ett rep och sedan kroka fast deras koppel i detta rep så att de kan gå ut med sig själva. Men så tänker jag att "Nää, husse behöver verkligen sin kvällspromenad", för en så fin och osjälvisk liten människa är jag.

Husse är förresten allergisk mot hundar. I snart nio år har han ljugit för sin allergidoktor om att han har dessa hundar. Min teori är att hon är fullständigt blind, för ingen kan undgå att se hundhåren som finns, typ överallt!
Speciellt nu på hösten fäller de päls så man blir förundrad över att det inte har blivit små nakenhundar av dem. Ja, ok, stora nakenhundar då.
I torktumlarens filter sitter en medelstor hund efter varje tvätt. Dammsugarens påse bågnar av hundhår. Om man oförsiktigt tappar ett klädesplagg på golvet får man med sig en större angorakanin. Under säng och soffor ligger små pälshögar på lur och de växer i storlek för varje minut. Enda sättet att ohårig komma ut ur huset är att snabbt lyfta kläderna ur torktumlaren och sedan klä sig ståendes i badkaret och kliva ut genom badrumsfönstret.

Visst borstar vi och kammar dem regelbundet och varje gång ligger det små hundar kvar bland löven. Man vågar knappt titta på dem efteråt, övertygad om att de kommer att säga "voff".
Men ser man någon skillnad på hundarna? Alls icke ett dugg.
Saktar den allmänna behåringen ner? Inte det minsta.
Var kommer allt detta dj-la hår ifrån egentligen??

Exet har t o m satt upp en liten gul varningstriangel på bilen - Obs! Hundhår! - för mer än en kollega har omisstänksamt satt sig i bilen för att få skjuts och sedan fått tillbringa en kväll med att plocka bort hundhår från finaste kostymen/rocken och därvid klagat bitterligen över idioten till chef som kör omkring med tre hundar i bilen.

Exet bara ler. Han vet att man ska inte döma hunden efter håren.

Nu är det *** igen

Nu är den kollektiva masshysterins tid här, tiden när vi befriar oss från allt vad god smak heter och förlorar oss i en pseudohistorisk estetik som tillverkas i Taiwan.
Tiden när vi köper saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att ge sken av en generositet som inte är vår i en tradition vars fundament ingen av oss längre tror på.

För varje år ökar utbudet av plastigt, glansigt skräp av dålig kvalitet som vi förväntas köpa för dyra pengar och dekorera våra hem med. Varje år kommer en ny trend som får oss att springa ut och köpa ytterligare en meningslös, glittrande pryl med blinkande lampor på som ska slåss om utrymmet med de andra blinkande plastprylarna till dess ett fullskaligt Grand Mal inte känns långt borta. Och när vi har fullt inne i husen, kastar någon krämare blickarna västerut och snart nog kan vi förfula utsidan på huset också, och varenda liten buske, vartenda träd med slingor som blinkar i olika färger.

Vår granne hade så mycket dekorationer på sitt hus att flygplanen på väg till Sturup trodde att de höll på att missa landningsbanan. UFOn sågs hovra över taknocken och försöka avläsa budskapet i blinkningarna, men förgäves.

Inte nog med att vi ska umgås med människor vi inte vill veta av under resten av året, vi ska dessutom göra det rödbrusiga, svettiga och fulla av alkohol, förbrödra oss med varandras nästa och tafsa på varandras äkta hälfter, dela med oss av förtroenden ingen vill höra, utnämna flyktigt bekanta till vår bästa vän och med glansig blick deklamera vår eviga kärlek till den stackare som råkar stå närmast.

Julbord fyllda med bakterier och majonnäsröror staplas på varandra och sköljs ned med ännu mer sprit och konstlat gemyt och vi lyckas i vår gargantuanism fullständigt glömma att den andra hälften av mänskligheten svälter medan vi bekymmerslöst äter upp vad en indisk familj skulle kunna leva på i flera månader.

Under hela den här perioden bearbetar köpmännen och marknadsförarna oss och familj efter familj skuldsätter sig för att kunna erbjuda sina barn ett berg av julklappar, större än de själva. Ingen får vad de egentligen behöver, några får vad de önskat sig och de allra flesta får saker de inte ens kunnat föreställa sig. Men vad spelar det för roll?
Allt kommer att bytas i mellandagsreashysterin.

Oh, mein Papa!

Idag tänkte jag vi skulle tala lite om pappor, med anledning av Fars dag då, även om denna dag är ett enda kommersiellt jippo till skillnad från Mors Dag som är en vacker och sansad hyllning av dessa osjälviska, självuppoffrande vardagens hjältar som kämpar i det tysta och som bara önskar lycka och harmoni till sina närmaste, inte köpta, döda ting..
Va? Vad menar ni? Partsinlaga? Nejnejnej, detta är en objektiv betraktelse. Såklart. Duh!

Pappor alltså. Jag har en, givetvis en som jag har en något knepig relation till enär han är livrädd för att tala om känslorelaterade saker enär han är man och född på 1940-talet. Saken blir inte lättare av att vi båda är ganska lika - och detta är min mammas teori, så jag tar den med en nypa salt - och därför i stånd att reta varandra till distraktion.
Jag har dock aldrig fått riktigt kläm på 1) varför man bråkar lättare när man är lika varandra eller 2) vari denna likhet egentligen består.

Min mamma - populärt kallad "Den Menlöse Medlaren" - födde tre barn och fick gå från förlossningen direkt till fredsförhandlingarna utan att passera "Familjefrid" och där har hon suttit sedan dess och mäklat fred mellan sina barn och sin make.

Jag älskar mina föräldrar, men jag tror inte att de är riktigt kloka.
Passande nog tror de detsamma om mig.
Speciellt och i synnerhet när jag envisas med att bilda en "Multi Core Family"


Jag har alltså två barn med mitt Ex, som då också är en pappa.
(Han har i sin tur också en pappa som han aldrig kunnat prata med om något av vikt. Nu är Exets pappa döende och har förändrats till det bättre av detta faktum, vilket är precis lika sorgligt och knäppt som det låter.)
Min sambo, Älsklingen, har tre barn och är också han en pappa. Tack och lov har han ett par nästan normala föräldrar.
Vi tre och våra sammanlagt 5 barn bildar en sorts familj, umgås, hjälper varandra. Vi vuxna bor i det hus som det är mest praktiskt att vara i vid olika tillfällen.
Vi tycker det funkar fint som snus.
Våra föräldrar och i förekommande fall syskon kan inte förstå detta.

Choo-choo!

Tack vare en fullt berättigad flygrädsla har jag haft förmånen att utforska det europeiska järnvägsnätet i större detalj än vad som kanske är strikt nödvändigt. Eller önskvärt.

Tåg, som ju har den egenheten att gå något långsammare än flyget, erbjuder ungefär samma brist på sittkomfort och samma...sorglösa inställning till de i förväg aviserade avgångs- och ankomsttiderna - dessa verkar betraktas som relativa rekommendationer snarare än absoluta värden och den stackars resenär som tolkar dessa tider som något mer bindande och som tar mod till sig att påpeka bristerna, betraktas av dessa rälsens rövare som rigida och anala petimätrar, som förtjänar att ömkas något snarare än klandras.

Oavsett när tåget går eller när det kommer fram, ska man tillbringa x antal timmar i sällskap med en grupp människor som man har lika mycket gemensamt med som den genomsnittlige astronomen har med en astrolog.
(Haha! Detta blev förresten en väldigt bra liknelse så fundera en stund på den.)
Har man riktig otur kommer man att tillbringa en hel natt med dessa motmänniskor.
Inte i samma slaf visserligen, men efter några timmars nocturnt snörvlande, suckande, snarkande, snurrande känns det som man är instängd med en jättelik organism i en fuktig, varm låda.
Man kunde aldrig föreställa sig att fem människor kunde föra så individuella och penetrerande ljud.
Själv kan man på sin höjd ge ifrån sig ett stilla snusande, det vet man ju.

En tågkupé på natten kan också vara platsen för drama av oanad intensitet, skrämmande i all sin vardaglighet.
Som den gången jag var på väg till min väninna i Zürich...

Tåget rasslade ut från Hovedbangården i Köpenhamn på eftermiddagen en augustikväll och jag satt tillsammans med fem andra personer i en liggvagnskupé. Jag, som inte ens i vanliga fall är någon storpratare satt försjunken i en pocketbok på engelska och försökte att inte bli vindögd av mitt tjuvlyssnande på de andra passagerarna. Danmark rullade ut sin vackra sensommargrönska utanför kupéfönstret och så småningom nådde vi Tyskland via Rödby-Puttgarten. Då var det också dags att krypa till kojs. Jag skulle sova i mellanslafen till höger och kavade upp och försökte bädda samtidigt som jag satt i slafen, vilket är en aktningsvärd övning i levitation. Sedan lade jag mig ner och läste medan folk strippade till höger och vänster inför natten.

Det hör till saken att jag, if left to my own devices, somnar vid 3-4 - tiden och sover till 11. Samt att jag glömt köpa snus i Sverige, låtit som en tjurig unge i tobaksaffären när jag fick reda på att portionssnus inte säljs i Danmark och alltså skulle tillbringa ett dygn på tåget utan att kunna röka.
Kanske var det pga svårartad abstinens som jag den här gången blev tröttare och tröttare och faktiskt lyckades somna redan vid 1-tiden på natten.

Klockan halv fem utspelar sig följande:

Jag: Zzzzzzzzzzz...Zzzzzzz
Okänd kvinna: (ruskar min axel) "You have to wake up! They're checking our passports."
Jag: Zzzz... "Va? Va? Vaddå?"
Okänd kvinna: "They're coming soon to check our passports, you'd better get up!"
Jag: "WTF??"
Blundar en stund, tar sedan min väska och klättrar ner och går ut i gången utanför kupéen. Står där ensam, halsovande i tystnaden. Inte en själ syns till.
Kugghjulen i hjärnan slutar till slut att slira och jag börjar misstänka att någonting är lite skumt.
Inget ljud, inte ett enda, hörs från resten av tåget.
Jag går några vagnar bort. Nada, nichts, niente, non. Ingen skymt av något konduktörsaktigt.
Jag går några vagnar åt motsatt håll. Ingenting.
Nu är jag dessutom klarvaken.
Men det hjälps inte.

Till slut måste jag inse att någon passkontroll har vi inte kört igenom, och jag tittar på klockan som hånler mot mig. Fem.
Jag kliver beslutsamt in i kupén, lutar mig med läpparna nära den sovande kvinnans ögon och väser: "Varför i HELVETE väckte du mig!?
"I..I..I thougt they came, I was so sure.." svarar hon och trycker sig mot den bakre väggen.
"Oh really!" snäser jag, skitförbannad.
När jag äntligen kommit isäng ordentligt hör jag henne prassla innan hon går ut.

Hon kommer inte tillbaks på hela resterande resan.

Swing it, magistern..?

Jag råkar tycka att människors sexualitet är bland det intressantaste som finns, och jag har alltid betraktat mig som tämligen vidsynt och öppen för alla de olikas sorters läggningar som finns - vidsynt som i "jag-kan-tänka-mig-att-prova-allting-åtminstone-en-gång".
Det har funnits vissa restriktioner i min vidsynthet, tämligen självklara saker som att medvetet samtycke måste finnas med, vilket utesluter barn, djur, högerpartister och frireligiösa.
Med de två sistnämnda kan jag ALDRIG samtycka nämligen, sex eller inte sex.

Jag ska väl med en gång säga att jag inte finner mycket tillfredsställelse längre i cybersex, telefonsex, krogragg, knullkompisar, dominans eller för den delen bondage, men jag kan stolt säga att provat, det har jag.

Men något jag inte kunnat förmå mig att uppskatta är konceptet med flervalssex, dvs att involvera mig själv i en sexuell gärning med ett flertal partners.
"Whoa!"har jag tänkt. "Visserligen finns det tre möjliga kroppsöppningar, men jag tror jag vill har de icke-ockuperade i reserv. T ex om något av dem behöver renoveras."

Speciellt har jag haft svårt att förstå poängen med att vara Swinger.

För det första: Precis som med harem, ser jag möjligheterna till komplikationer som OÄNDLIGA. Två personer i ett par som delar en upplevelse, delar ju aldrig exakt samma känslor under och efter. Ja, jag vet att svartsjukan ska vara bortterapeutad innan man blir aktiv swinger, men för hur många funkar det?

För det andra: Hur kul är sex när man är med någon för första gången? Man kommer dit med personen som man trimmat till fulländning och som skulle kunna få en att komma i sömnen och hamnar förmodligen inte med detta proffs, utan med fullständiga amatörer i facket.
Ska det INTE bli så, kan man ju lika gärna etablera en fyrkant med valfritt par och lära upp sig på dessa.

För det tredje: Det verkar bara finnas Swingers i medelålderna och jag vet med mig själv att ytterst få av oss är någon direkt ögonfröjd. Dallriga bukar, sladdriga bröst, rynkiga, platta rumpor och blåådriga lår, förhårdnade, torra fötter, glesnande köns- och huvudhår...
Ja, ni förstår ju själva! Mitt estetiska sinne hade gett mig magsår i en sådan miljö, för att inte tala om de folkbildningsaktiga lokaler som swingers verkar trivas bäst i, med omklädningsrum, låsbara skåp och tunna skolgympamadrasser. Urk!

Det verkar finnas fler som tycker som jag:

"Tvärtemot vad som gällt tidigare år så har danska swingersklubbar nu brist på män i 20- och 30-årsåldern som kommer ensamma till klubbarna för att ha sex med okända. Folk tror inte att det är sant men det är faktiskt ett stort problem, säger Henning Moosman som äger en Swingersklubb på Amager, till MetroXpress.
– Jag har många dagar när unga tjejer på 20-23 år kommer till klubben men får gå hem med oförrättat ärende för att de inte hittar någon som de vill ha sex med."

Notera vad som faktiskt sägs: De kan inte hitta någon bland alla deltagande som de vill ligga med. Inte att det finns för få män...

Kundotjänst

Ibland i livet måste man av olika anledningar resignera, kliva ur sin förandligade och esoteriska tillvaro, kavla upp ärmarna och sticka ned händerna upp till armbågarna i livets kalla diskvatten där det flyter små äckliga saker på ytan och helt enkelt ta itu med trilskande praktiska ting.

En sådan anledning infann sig häromdagen, när jag tvingades inse att den nya diskmaskinen faktiskt inte var charmigt nyckfull utan pålitligt urkass och förmodligen trasig.
Jag var tvungen att reklamera eller reparera den eller något liknande som jag redan VISSTE skulle innebära tålmodigt buret lidande i en telefonlur under större delen av en dag, lyssnandes till inspelade röster som räknade upp olika alternativ för mig att välja mellan pest eller kolera.

Efter att ha skjutit upp saken i flera dagar tog jag mig äntligen samman i fredags eftermiddag och lokaliserade telefonnumret till den skurkaktiga firma - BluffBåg AB- som vi anförtrott våra surt förvärvade pengar till i utbyte mot något som till det yttre i alla fall var en ny diskmaskin.

Pigg flicka svarar i BluffBågs:s kundtjänst. "Har ni någon försäkring på den" undrar hon. Försäkring? säger jag lika frågande. Det kan jag faktiskt inte svara på. "Ring då Ihålig försäkringar och fråga dem om det finns någon. Och sedan ringer ni till reparatörerna."
Utrustad med två tel.nr ringer jag först till Ihåligs kundtjänst, där en pigg röst hittar sambons namn i relation till olika försäkrade prylar, men ingen av dem en diskmaskin.

Därefter ringer jag nästa nummer där en snorkig stockholmsröst svarar. Jag förklarar mitt ärende; ibland startar den inte alls, ibland startar den, går en stund och lägger sedan av. I bägge fallen blinkar en pigg liten grön indikatorlampa på fronten.
"Hur blinkar lampan?" frågar snorkig stockholmsröst.
"Va?" säger jag. "Eh...grönt?"
"Hur MYCKET blinkar lampan?" säger s.sr med tydlig irritation.
"Menar du i vilket intervall lampan blinkar?" undrar jag och börjar känna mig lite lätt trött sådär.
"JAA. Hur mycket? Blinkningarna är ett meddelande till reparatörer om vad som är fel med diskmaskinen"
Men vad fan! Jag räknar.
"Just nu sex gånger, sedan paus!"
"Då får den inte vatten."
"Den får vatten."
"Sex blinkningar betyder att den inte får vatten! Det är en kod som talar om vad som är fel på maskinen."
"Du damen, jag skiter i om det så är ett morsemeddelande till Högste StorPotäten från Kalle Anka! Maskinen. Får. Vatten."
"Har du kollat inloppsventilen, den kan vara sönder och då får maskinen inte vatten."
Nu börjar det ryka ur mina öron.
"MASKINEN. FÅR. VATTEN. Att lampan blinkar i intervall om sex blinkningar betyder egenligen bara att att DEN. BLINKAR. SEX. GÅNGER. Den TROR kanske att den inte kan ta in vatten men det betyder inte att inflödet av vatten är stoppat. OK!? Dessutom, ibland blinkar den bara två gå-"
"Två blinkningar betyder-"
"NEEEEJ!!" Kan man läsa om era förbannade koder på nätet då???"
"Nej, det är ett meddelande till våra rep-"
Är det HEMLIGT?? Det verkar ju helt djävla befängt! Jag säger detta så snällt jag kan.
"Det kan jag inte uttala mig om!" säger snorkig stockholmsröst.
"Jaha. Men vad fan gör jag nu då?"
"Du får ringa till den auktoriserade reparationsfirma som ligger närmast där du bor."
Nu känns det verkligen som om jag hamnat i the Twilight Zone.
"Men vad gör NI då? Varför får man numret till er från BluffBåg AB??"
"Vi är Kundtjänst åt Whirlpool. Vi talar om vad de blinkande koderna betyder."

Jag lägger sakta på luren.
Diskmaskinen blinkar lite uppmuntrande två gånger.