Döm inte hunden..

Det sägs att människans bästa vän är hunden och eftersom Exet och jag har tre hundar tillsammans, så borde jag egentligen ha världens bästa sociala nätverk.
Det den teorin faller på är för min del att våra hundar är aningens, aningens korkade och lägger upp magen att bli kliad på för i stor sett vem som helst som verkar villig att böja sig dubbel och klia.
Vi brukar säga att den tjuv som träffar dem riskerar som mest att bli ihjälslickad.

Jag vill nog helst att mina bästa vänner är något mer nogräknade än så.

Men visst gillar jag de små liven. Att bli välkomnad som om man återkom från en expedition till polerna när man bara varit borta i fem minuter, att se dem ligga på varandra i en stor hög och sova, att alltid få sällskap i tv-soffan - det är saker som värmer mattes hjärta.

Och oavsett vad som händer så sitter de alltid, alltid troget runt mig när jag lagar mat, när vi äter och så fort det prasslar i en påse någonstans, så är de där som ett skott!
DET är själva sinnebilden för "trogen hund vid mattes fötter"

Att sedan sinnebilden "gå ut med hunden" inte alltid är så kul är knappast deras fel. Ibland funderar jag på att snitsla en bana med ett rep och sedan kroka fast deras koppel i detta rep så att de kan gå ut med sig själva. Men så tänker jag att "Nää, husse behöver verkligen sin kvällspromenad", för en så fin och osjälvisk liten människa är jag.

Husse är förresten allergisk mot hundar. I snart nio år har han ljugit för sin allergidoktor om att han har dessa hundar. Min teori är att hon är fullständigt blind, för ingen kan undgå att se hundhåren som finns, typ överallt!
Speciellt nu på hösten fäller de päls så man blir förundrad över att det inte har blivit små nakenhundar av dem. Ja, ok, stora nakenhundar då.
I torktumlarens filter sitter en medelstor hund efter varje tvätt. Dammsugarens påse bågnar av hundhår. Om man oförsiktigt tappar ett klädesplagg på golvet får man med sig en större angorakanin. Under säng och soffor ligger små pälshögar på lur och de växer i storlek för varje minut. Enda sättet att ohårig komma ut ur huset är att snabbt lyfta kläderna ur torktumlaren och sedan klä sig ståendes i badkaret och kliva ut genom badrumsfönstret.

Visst borstar vi och kammar dem regelbundet och varje gång ligger det små hundar kvar bland löven. Man vågar knappt titta på dem efteråt, övertygad om att de kommer att säga "voff".
Men ser man någon skillnad på hundarna? Alls icke ett dugg.
Saktar den allmänna behåringen ner? Inte det minsta.
Var kommer allt detta dj-la hår ifrån egentligen??

Exet har t o m satt upp en liten gul varningstriangel på bilen - Obs! Hundhår! - för mer än en kollega har omisstänksamt satt sig i bilen för att få skjuts och sedan fått tillbringa en kväll med att plocka bort hundhår från finaste kostymen/rocken och därvid klagat bitterligen över idioten till chef som kör omkring med tre hundar i bilen.

Exet bara ler. Han vet att man ska inte döma hunden efter håren.