Feminista!

I ett internetforum jag ibland deltager i, har det livligt diskuterats hur man är när när man är feminist. Jag inser att jag aldrig någonsin kan ge ett kort och entydigt svar på den frågan, så jag ska inte ens försöka.

Däremot tänkte jag redovisa lite slutsatser som jag dragit under mitt tillvaro som kvinna. Jag önskar att jag vid någon tidpunkt varit man, så jag hade vetat om jag har dragit rätt slutsatser, men det verkar vara en så lång och gräslig process att byta kön att jag aldrig varit frestad att göra det. Eller, jo, frestad har jag varit, men bara om det som sagt inte varit så blodigt och gräsligt. En annan sak som avskräcker mig är att man ska inta formidabla doser hormon - jag är redan ett offer för mina hormoner och tänker aldrig ge dem hjälp på traven. Men annars hade det varit rätt kul. Jag är svag för mustascher och hade förmodligen skaffat mig en rejäl sådan. Och magen jag drar omkring med hade plötsligt signalerat pondus och självförtroende.
Plus att jag aldrig, aldrig någonsin hade behövt raka mig någonstans utom i ansiktet.

Och aprops rakning så leder det rätt in i dagens reflektioner!
Jag är inte konspiratoriskt lagd, men jag tänker redogöra för en teori jag har som kanske, kanske kommer att verka aningens, aningens konspirationsteoretisk, nämligen
"Mädchens Tidsteori"
Den går ut på att männen vid någon tidpunkt (1700-talet? Skäl för detta antagande redogörs för senare) insåg att deras plan för att bibehålla världsherraväldet skulle gå så mycket lättare att genomföra om kvinnor var sysselsatta Med Något Annat. Detta Något Annat kunde förvisso vara barn, men barn blir ju stora och dessutom kunde ju de rackarna ta hjälp av varandra för att få passning till barnen och plötsligt ha en hel massa otäck tid över som de kunde använda för att vara elaka mot männen.

Nej, det bästa vore om de kunde fås att bli upptagna med "Internal Enslavement", ett begrepp som är populärt i vissa BDSM-kretsar och som avser personer som helt vill bli av med den fria viljan, som inte vill vara bara "slavar" för att de vill utan för att de måste.
Man skulle alltså hitta något som förslavade kvinnorna oavsett ålder, tidpunkt, civilstånd, begåvning, intressen osv.

En dag stod en adelsman framför spegeln och fjädrade sig. Då slog det honom plötsligt: Tänk om alla kvinnor alltid skulle vara upptagna av hur de såg ut, då skulle de inte ha TID att kräva en massa omöjliga saker av honom - det visste han ju själv hur lång tid det tog (för hans tjänstefolk!)att klä honom, pudra peruken, arrangera kråset och spetsarna, pudra ansiktet och måla på rouge och kolpenna.
Genom århundradena spred sig denna revolutionerande tanke från man till man, från generation till generation och det inte fullt så subtila budskapet till kvinnorna var: Du duger om du är snygg/vacker/sexig.

Och tänk vilken tur att det inte blev så!

The things we do for... love?

Den mänskliga naturen är fascinerande! Från att ha varit en introvert och filosofisk ung kvinna har jag nu utvecklats till en medelålders..ähum..enstöring som icke desto mindre finner det mänskliga naturen precis lika fascinerande som när jag var ung.

Eller ska jag kanske säga att jag intresserar mig för den mänskliga naturens uttryck? Speciellt de uttryck den tar sig när kärlek är inblandad.
Kärlek i olika former, ska jag väl säga.
Speciellt den fysiska kärleken.

När exakt sexualiteten gör sitt intåg i en individs liv har jag ingen aning om, men jag vet så mycket, att när den spränger sig in i medvetandet i puberteten, blåser sunda förnuftet rakt ut genom fönstret av tryckvågen - för att inte ha rehabiliterat sig till stridsdugligt skick förrän i 25-års åldern, då nästa hormonbomb exploderar.

Under tiden har de dyngraka pubertetshormonerna dansgolvet för sig själva och man kan till nöds fungera på halv styrfart, med bara de basala livsuppehållande funktionerna i hyfsat skick. Plötsligt är de acneinfesterade pojkar och flickor, som tidigare verkade vara den lägsta livsformen på jorden, i besittning av en mängd charmerande drag, varav det största är deras potential som pojk- eller flickvänner, och därmed som leverantör av den saknade rollen som protagonist i de rosafluffiga dagdrömmarna, mest för att de besitter den uppsättning armar och läppar som är oavvisliga rekvisit i febriga hångelfantasier på det (inte så länge till) kyska tonårsrummet.

Hångelfantasier som snabbspolar förbi väsentliga inslag, ska jag väl tillägga, eftersom man har högst dimmiga begrepp om hur hångel går till, för det första, och för det andra är utlämnad till skolgårdens mytbildning om vad som faktiskt händer när pojke/flicka möts i olika konstellationer.
Man har en vag känsla av att alla dessa rykten knappast kan vara sanna, och man har svårt att integrera det som sägs i ett meningsfullt kontext (är man naken eller inte??) men eftersom de levereras - oftast av de som har storasyskon och därmed gör anspråk på att veta allt - med en skrämmande detaljrikedom, tiger man visligen för att inte avslöja sin avgrundsdjupa okunnighet:

"Min brorsa stoppade ner tungan i halsen på henne, va! Och då blev hon skitkåt!"
"Möhöhö, långtradare, va?"
"Man ska inte pilla på fittan när man tagit på kuken, för då blir man på smällen! Tjoff!
"Möhöhöhö!"
"Kuken, fittan!"*lyckligt*
"Möhöhöhö!"

Graden av sofistikering ökar något efter hand, något som verkar ske genom osmos, eftersom bristen på praktiska erfarenheter är stor
Framförallt ökar det teoretiska kunskapskapitalet enormt. S.k tjejtidningar för tjejer och herrtidningar för pojkar säkerställer att könen får passande orealistiska förväntningar på varandra och könens utveckling som började som relativt parallella linjer, divergerar med med häpnadsväckande hastighet fram till slutet på tonåren och säkerställer att varken män eller kvinnor någonsin kommer att förstå varandra, än mindre kunna ha en jordnära uppfattning om det motsatta könet.
När det är dags att börja vuxenlivet har redan en ljuv kombination av idealiserade hjärnspöken och oregerliga hormoner bestämt grävt ned könen i motsatta skyttegravar för de kommande årens krig.

Och om världen tidigare svämmat över, ja verkat fullkomligt nedlusad med handhållande, hånglande par och man själv resignerat i vetskapen om att man på grund av ett oblitt öde kommer att bli världens äldsta oskuld, men som genom ett under fått tag på den siste killen på jorden, då inträffar nästa hormonella bakhåll:
Fortplantningsdriften.
Praktiskt taget varenda kvinna man ser är gravid, man stirrar som hypnotiserad på det omkringfraktade innehållet i barnvagnar och känner en sugande tomhetskänsla, lokaliserad till strax under naveln. Man stoppar kuddar under tröjan och tittar drömmande på sin profil i spegeln. Man tänker fullkomligt horribla tankar som "Åh, vad myyyysigt det skulle vara med en liten bebis" och skrämmer iväg den siste killen på jorden till Ulan Bator på obestämd framtid, där han dricker thé med jaksmör och vallar getter på bergssluttningarna hellre än att leva med det alienpsyko som hans flickvän blivit.

Men till slut vågar den siste killen sig hem från getvallningen och plötsligt:
ÄR MAN MED BARN!!
När barnet väl är fött, och man långsamt börjar skönja den biologiska konspiration som resulterat i fem kilo skrikande, bajsande och glupskt ätande organism, inser man att man är för trött för att någonsin igen kunna intressera sig för sex, den siste killen börjar sexchatta med getterna i Ulan Bator och undra varför han någonsin kom hem och efter 2½ år får man en hel natts sömn och firar det med att tillverka barn nr 2. Och så vidare ad infinitium.

Det finns nu lite olika sätt att hantera denna situation. Somliga steriliserar sig, somliga skiljer sig. Sedan finns det de som inte klarar att göra något definitivt, utan låter sin avskedsansökan som äkta man bli känd liksom...av en händelse.
Som Tobias.

Tobias jobbade som utesäljare i en elektronikfirma, hade fru och två barn. En kväll skulle hans fru titta på något i datorn och valde då Tobias laptop, som stod uppfälld på köksbordet. På datorns skrivbord låg en genväg till en videofil och hon blev nyfiken och klickade på den.
Hennes nyfikenhet straffade sig på det mest fasansfulla vis - på filmen knullade Tobias vettet ur en äldre dame medan det var uppenbart att kameran hölls av en tredje person! Skrik och panik följde och syndaren, ställd till svars för sin oerhörda gärning, säger:

"Jag fick betalt! Du klagar ju alltid på att vi har ont om pengar!"

Insomnia my love

Med stigande ålder kommer stigande antal medikamenter som av den samlade läkarvetenskapen anses behövas för att hålla ihop psyke och fysik i en snabbt degenererande kropp. På grund av mitt obotliga, medfödda auktoritetstrots tar jag aldrig en läkarorder som just en order utan som en mild rekommendation som jag kan förhålla mig till som det mig lyster. Då kan följande dialog utspelas:

"Jaha, och hur fungerar Omaxtripopolen för dig?" undrar det vitklädda oraklet.
"Shiiiit" tänker jag "vad fan skulle nu de vara bra för och varför skulle jag ta dem?"
"Eh..Jo, utmärkt!" svarar jag käckt.
"Inga magbesvär?" undrar oraklet?
"Fan, de måste vara de där med fem miljoner biverkningar inklusive böldpest som drabbar en av tio" tänker jag.
"Nädå" svarar jag. "Kan jag få ett nytt recept?"
"Men du fick ju för ett helt år förra månaden!"
Som sagt, Shiiiit!

På grund av galopperande sömnlöshet har jag i stort sett fått slå mig själv medvetslös för att kunna somna innan 03-04 och har därför främst inom detta specialiserade farmakologiska område skaffat mig en hel del erfarenhet av det rådande utbudet.
Tyvärr är jag för ung för att ha upplevt barbituraterna - de måste varit något i hästväg - även om jag i stor desperation ofta funderat på att bygga ett smärre kemilabb för att själv kunna framställa kloralhydrat (s.k knock-out - droppar). Märkligt nog har jag aldrig haft lust att prova någon illegal drog, möjligen för att om man lider av sömnlöshet är man mest intresserad av att bevara sitt förstånd, som efter veckor av två timmars sammanhängande nattsömn känns särskilt fragilt, inte att skicka ut det på den kemiska motsvarigheten av rysk roulette.

En grupp läkemedel som anses vara säkra och trevliga är de som kallas neuroleptika, gruppen anti-histaminer. De har egenheten att lägga sig som sirap över hjärnan och, föralldel, få en att sova, men tyvärr med känslan av att sova hela nästa dag också. Det blir då närmast en akademisk fråga om man ska somna med ansiktet i lunchtallriken för att man sovit för lite eller för att man ännu inte riktigt vaknat.

Däremot har jag upplevt när läkarna på vårdcentralen snarast slängde ett recept på något benso-preparat på en bara man antydde en gäspning. Det var tider, det! Underbara, underbara droger! Man kunde medicinera sig till ett zombieliknande tillstånd utan problem, vandra omkring i ett töcken där tröttheten var liksom konstant alltid - precis som när man inte får tillräckligt med sömn, faktiskt, vilket kan vara förklaringen till att jag aldrig kände mig särskilt bekväm med dem.
Jag är trots allt ganska förtjust i mina sinnesförnimmelser och vill helst avnjuta dem au naturell s a s.

Sedan kom Rohypnol, vilket skulle vara det nya undermedlet. Och det var det ju. Förutom att det också var ett undermedel för de ryggradslösa kräk som enbart kunde uppnå sexuell upphetsning och samtycke genom att inkapacitera sin partner fullständigt.
Då färgade man bl a tabletterna med indigio, för att de åtminstone inte skulle vara färglösa när de blev upplösta i en drink eller en öl. Det fick mig att undra om någon av herrarna och damerna farmakologer och kemister någonsin släpptes ut i verkligheten, för de flesta på utställena når oftast väldigt snabbt en grad av berusning när en Scud-missil i deras glas skulle ha gå dem spårlöst förbi.

Min nuvarande drug of choice kan intagas 10 minuter innan jag avser att sova och släcker lyset för mig på nolltid, samtidigt som det har enastående kort halveringstid och låter mig vakna pigg som en lärka på morgonen.
Ja, föralldel! En ganska morgonsur lärka. Men dock en lärka.
Allt frid och fröjd, undrar ni? Mmm.. Nästan.

En morgon vaknar eder morgonsura lärka med en något...obehaglig doft i näsborrarna.
På golvet i köket står en av mina väskor och ser ut som en bombad markad i Bagdad, med allt innehåll kringspritt. Mikrougnen står på sin hylla med luckan på glänt och en olfaktorisk undersökning visar att det är från bakom denna lucka som doften emanerar. Jag tittar in och ser - en brunsvart tårtformad tingest, ståendes på glasplattan. Jag petar försiktigt på den petrifierade ytan. Ytan? Nej, vad det än är i micron så har det genomgått en fullkomlig metamorfos - den är nämligen stenhård. Och när jag lyfter ut den med fingertopparna ser jag vad det är: En bit ost- & skinkpaj som jag haft i frysen. Eller skulle jag kanske säga en f.d pajbit som färdats genom gräddningens alla stadier och kommit ut på andra sidan.
Jag tittar vilt på min sömnige sambo, som hasat ut i köket:
"Vad HAR du gjort i natt??" frågar jag, en som jag tycker fullt rimlig fråga, och håller anklagande fram den nukade pajbiten.
"JAG??" frågar min sambo indignerat. "Det var ju DU som gick upp i natt."
Nu är det min tur att bli indignerad."Är du galen, varför skulle jag-" och sedan tystnar jag.
Plötsligt inser jag att bortom en viss tidpunkt - typ kl 23.30 - har jag inga som helst minnen. Inga alls. Inte ett enda minne av kvällsmacka (jajaja! man ska inte, jag vet!), tandborstning eller andra små kvällsritualer. Absolut inte av att ha tömt ut väskan över golvet, något som jag knappast kan beskylla min sambo för att ha gjort.

Aaaargh, aaargh! Plötsligt inser jag det: Jag har en MINNESLUCKA! En BLACKOUT!! Jag håller på att bli GALEN!!! Tappa FÖRSTÅNDET!!!! Jag kommer att bli inspärrad i en kall källarhåla på ett mentalsjukhus och sitta där, fastkedjad med stripigt hår, smutsig, söndrig särk och vråla oanständigheter till personalen som kommer för att kasta till mig min mat!
Under tiden jag jobbar på min hysteri, har min sambo försynt tagit fram sin dator och knappat lite på den.
"Du åt grapefrukt igår" konstaterar han. "Titta här." Han vänder skärmen så jag kan läsa:Zopiklontartat..grapefrukt...enzym...minnesluckor...matlagning....bilkörning"
Jag stirrar dumt, men där står det: Vid samtidigt intag av grapefrukt kan minnesluckor uppstå då ett enzym i grapefrukten hindrar nedbrytningen av zopiklontartatet."
Lättnaden går inte att beskriva, alldeles darrig sjuker jag ned på stolen.

"Jag kunde ha bränt oss inne!" säger jag!
"Ja" säger min sambo, "Men du hade sovit gott hela tiden."