Insomnia my love

Med stigande ålder kommer stigande antal medikamenter som av den samlade läkarvetenskapen anses behövas för att hålla ihop psyke och fysik i en snabbt degenererande kropp. På grund av mitt obotliga, medfödda auktoritetstrots tar jag aldrig en läkarorder som just en order utan som en mild rekommendation som jag kan förhålla mig till som det mig lyster. Då kan följande dialog utspelas:

"Jaha, och hur fungerar Omaxtripopolen för dig?" undrar det vitklädda oraklet.
"Shiiiit" tänker jag "vad fan skulle nu de vara bra för och varför skulle jag ta dem?"
"Eh..Jo, utmärkt!" svarar jag käckt.
"Inga magbesvär?" undrar oraklet?
"Fan, de måste vara de där med fem miljoner biverkningar inklusive böldpest som drabbar en av tio" tänker jag.
"Nädå" svarar jag. "Kan jag få ett nytt recept?"
"Men du fick ju för ett helt år förra månaden!"
Som sagt, Shiiiit!

På grund av galopperande sömnlöshet har jag i stort sett fått slå mig själv medvetslös för att kunna somna innan 03-04 och har därför främst inom detta specialiserade farmakologiska område skaffat mig en hel del erfarenhet av det rådande utbudet.
Tyvärr är jag för ung för att ha upplevt barbituraterna - de måste varit något i hästväg - även om jag i stor desperation ofta funderat på att bygga ett smärre kemilabb för att själv kunna framställa kloralhydrat (s.k knock-out - droppar). Märkligt nog har jag aldrig haft lust att prova någon illegal drog, möjligen för att om man lider av sömnlöshet är man mest intresserad av att bevara sitt förstånd, som efter veckor av två timmars sammanhängande nattsömn känns särskilt fragilt, inte att skicka ut det på den kemiska motsvarigheten av rysk roulette.

En grupp läkemedel som anses vara säkra och trevliga är de som kallas neuroleptika, gruppen anti-histaminer. De har egenheten att lägga sig som sirap över hjärnan och, föralldel, få en att sova, men tyvärr med känslan av att sova hela nästa dag också. Det blir då närmast en akademisk fråga om man ska somna med ansiktet i lunchtallriken för att man sovit för lite eller för att man ännu inte riktigt vaknat.

Däremot har jag upplevt när läkarna på vårdcentralen snarast slängde ett recept på något benso-preparat på en bara man antydde en gäspning. Det var tider, det! Underbara, underbara droger! Man kunde medicinera sig till ett zombieliknande tillstånd utan problem, vandra omkring i ett töcken där tröttheten var liksom konstant alltid - precis som när man inte får tillräckligt med sömn, faktiskt, vilket kan vara förklaringen till att jag aldrig kände mig särskilt bekväm med dem.
Jag är trots allt ganska förtjust i mina sinnesförnimmelser och vill helst avnjuta dem au naturell s a s.

Sedan kom Rohypnol, vilket skulle vara det nya undermedlet. Och det var det ju. Förutom att det också var ett undermedel för de ryggradslösa kräk som enbart kunde uppnå sexuell upphetsning och samtycke genom att inkapacitera sin partner fullständigt.
Då färgade man bl a tabletterna med indigio, för att de åtminstone inte skulle vara färglösa när de blev upplösta i en drink eller en öl. Det fick mig att undra om någon av herrarna och damerna farmakologer och kemister någonsin släpptes ut i verkligheten, för de flesta på utställena når oftast väldigt snabbt en grad av berusning när en Scud-missil i deras glas skulle ha gå dem spårlöst förbi.

Min nuvarande drug of choice kan intagas 10 minuter innan jag avser att sova och släcker lyset för mig på nolltid, samtidigt som det har enastående kort halveringstid och låter mig vakna pigg som en lärka på morgonen.
Ja, föralldel! En ganska morgonsur lärka. Men dock en lärka.
Allt frid och fröjd, undrar ni? Mmm.. Nästan.

En morgon vaknar eder morgonsura lärka med en något...obehaglig doft i näsborrarna.
På golvet i köket står en av mina väskor och ser ut som en bombad markad i Bagdad, med allt innehåll kringspritt. Mikrougnen står på sin hylla med luckan på glänt och en olfaktorisk undersökning visar att det är från bakom denna lucka som doften emanerar. Jag tittar in och ser - en brunsvart tårtformad tingest, ståendes på glasplattan. Jag petar försiktigt på den petrifierade ytan. Ytan? Nej, vad det än är i micron så har det genomgått en fullkomlig metamorfos - den är nämligen stenhård. Och när jag lyfter ut den med fingertopparna ser jag vad det är: En bit ost- & skinkpaj som jag haft i frysen. Eller skulle jag kanske säga en f.d pajbit som färdats genom gräddningens alla stadier och kommit ut på andra sidan.
Jag tittar vilt på min sömnige sambo, som hasat ut i köket:
"Vad HAR du gjort i natt??" frågar jag, en som jag tycker fullt rimlig fråga, och håller anklagande fram den nukade pajbiten.
"JAG??" frågar min sambo indignerat. "Det var ju DU som gick upp i natt."
Nu är det min tur att bli indignerad."Är du galen, varför skulle jag-" och sedan tystnar jag.
Plötsligt inser jag att bortom en viss tidpunkt - typ kl 23.30 - har jag inga som helst minnen. Inga alls. Inte ett enda minne av kvällsmacka (jajaja! man ska inte, jag vet!), tandborstning eller andra små kvällsritualer. Absolut inte av att ha tömt ut väskan över golvet, något som jag knappast kan beskylla min sambo för att ha gjort.

Aaaargh, aaargh! Plötsligt inser jag det: Jag har en MINNESLUCKA! En BLACKOUT!! Jag håller på att bli GALEN!!! Tappa FÖRSTÅNDET!!!! Jag kommer att bli inspärrad i en kall källarhåla på ett mentalsjukhus och sitta där, fastkedjad med stripigt hår, smutsig, söndrig särk och vråla oanständigheter till personalen som kommer för att kasta till mig min mat!
Under tiden jag jobbar på min hysteri, har min sambo försynt tagit fram sin dator och knappat lite på den.
"Du åt grapefrukt igår" konstaterar han. "Titta här." Han vänder skärmen så jag kan läsa:Zopiklontartat..grapefrukt...enzym...minnesluckor...matlagning....bilkörning"
Jag stirrar dumt, men där står det: Vid samtidigt intag av grapefrukt kan minnesluckor uppstå då ett enzym i grapefrukten hindrar nedbrytningen av zopiklontartatet."
Lättnaden går inte att beskriva, alldeles darrig sjuker jag ned på stolen.

"Jag kunde ha bränt oss inne!" säger jag!
"Ja" säger min sambo, "Men du hade sovit gott hela tiden."