Idag tänkte jag vi skulle tala lite om pappor, med anledning av Fars dag då, även om denna dag är ett enda kommersiellt jippo till skillnad från Mors Dag som är en vacker och sansad hyllning av dessa osjälviska, självuppoffrande vardagens hjältar som kämpar i det tysta och som bara önskar lycka och harmoni till sina närmaste, inte köpta, döda ting..
Va? Vad menar ni? Partsinlaga? Nejnejnej, detta är en objektiv betraktelse. Såklart. Duh!
Pappor alltså. Jag har en, givetvis en som jag har en något knepig relation till enär han är livrädd för att tala om känslorelaterade saker enär han är man och född på 1940-talet. Saken blir inte lättare av att vi båda är ganska lika - och detta är min mammas teori, så jag tar den med en nypa salt - och därför i stånd att reta varandra till distraktion.
Jag har dock aldrig fått riktigt kläm på 1) varför man bråkar lättare när man är lika varandra eller 2) vari denna likhet egentligen består.
Min mamma - populärt kallad "Den Menlöse Medlaren" - födde tre barn och fick gå från förlossningen direkt till fredsförhandlingarna utan att passera "Familjefrid" och där har hon suttit sedan dess och mäklat fred mellan sina barn och sin make.
Jag älskar mina föräldrar, men jag tror inte att de är riktigt kloka.
Passande nog tror de detsamma om mig.
Speciellt och i synnerhet när jag envisas med att bilda en "Multi Core Family"
Jag har alltså två barn med mitt Ex, som då också är en pappa.
(Han har i sin tur också en pappa som han aldrig kunnat prata med om något av vikt. Nu är Exets pappa döende och har förändrats till det bättre av detta faktum, vilket är precis lika sorgligt och knäppt som det låter.)
Min sambo, Älsklingen, har tre barn och är också han en pappa. Tack och lov har han ett par nästan normala föräldrar.
Vi tre och våra sammanlagt 5 barn bildar en sorts familj, umgås, hjälper varandra. Vi vuxna bor i det hus som det är mest praktiskt att vara i vid olika tillfällen.
Vi tycker det funkar fint som snus.
Våra föräldrar och i förekommande fall syskon kan inte förstå detta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är tungt att vara banbrytande. Eller galning, då, om det nu inte skulle visa sig att andra följer efter. Bäggedera kommer nämligen utan pardon att klassas som just galningar av en oförstående samtid. Detta om multicore family. Pappor har jag allt för liten insikt för att uttala mig objektivt om. :)
//LB
Och ibland, käre LB, är det fullständigt underbart att vara galen och banbrytande!
Skicka en kommentar