Feminista!

I ett internetforum jag ibland deltager i, har det livligt diskuterats hur man är när när man är feminist. Jag inser att jag aldrig någonsin kan ge ett kort och entydigt svar på den frågan, så jag ska inte ens försöka.

Däremot tänkte jag redovisa lite slutsatser som jag dragit under mitt tillvaro som kvinna. Jag önskar att jag vid någon tidpunkt varit man, så jag hade vetat om jag har dragit rätt slutsatser, men det verkar vara en så lång och gräslig process att byta kön att jag aldrig varit frestad att göra det. Eller, jo, frestad har jag varit, men bara om det som sagt inte varit så blodigt och gräsligt. En annan sak som avskräcker mig är att man ska inta formidabla doser hormon - jag är redan ett offer för mina hormoner och tänker aldrig ge dem hjälp på traven. Men annars hade det varit rätt kul. Jag är svag för mustascher och hade förmodligen skaffat mig en rejäl sådan. Och magen jag drar omkring med hade plötsligt signalerat pondus och självförtroende.
Plus att jag aldrig, aldrig någonsin hade behövt raka mig någonstans utom i ansiktet.

Och aprops rakning så leder det rätt in i dagens reflektioner!
Jag är inte konspiratoriskt lagd, men jag tänker redogöra för en teori jag har som kanske, kanske kommer att verka aningens, aningens konspirationsteoretisk, nämligen
"Mädchens Tidsteori"
Den går ut på att männen vid någon tidpunkt (1700-talet? Skäl för detta antagande redogörs för senare) insåg att deras plan för att bibehålla världsherraväldet skulle gå så mycket lättare att genomföra om kvinnor var sysselsatta Med Något Annat. Detta Något Annat kunde förvisso vara barn, men barn blir ju stora och dessutom kunde ju de rackarna ta hjälp av varandra för att få passning till barnen och plötsligt ha en hel massa otäck tid över som de kunde använda för att vara elaka mot männen.

Nej, det bästa vore om de kunde fås att bli upptagna med "Internal Enslavement", ett begrepp som är populärt i vissa BDSM-kretsar och som avser personer som helt vill bli av med den fria viljan, som inte vill vara bara "slavar" för att de vill utan för att de måste.
Man skulle alltså hitta något som förslavade kvinnorna oavsett ålder, tidpunkt, civilstånd, begåvning, intressen osv.

En dag stod en adelsman framför spegeln och fjädrade sig. Då slog det honom plötsligt: Tänk om alla kvinnor alltid skulle vara upptagna av hur de såg ut, då skulle de inte ha TID att kräva en massa omöjliga saker av honom - det visste han ju själv hur lång tid det tog (för hans tjänstefolk!)att klä honom, pudra peruken, arrangera kråset och spetsarna, pudra ansiktet och måla på rouge och kolpenna.
Genom århundradena spred sig denna revolutionerande tanke från man till man, från generation till generation och det inte fullt så subtila budskapet till kvinnorna var: Du duger om du är snygg/vacker/sexig.

Och tänk vilken tur att det inte blev så!

The things we do for... love?

Den mänskliga naturen är fascinerande! Från att ha varit en introvert och filosofisk ung kvinna har jag nu utvecklats till en medelålders..ähum..enstöring som icke desto mindre finner det mänskliga naturen precis lika fascinerande som när jag var ung.

Eller ska jag kanske säga att jag intresserar mig för den mänskliga naturens uttryck? Speciellt de uttryck den tar sig när kärlek är inblandad.
Kärlek i olika former, ska jag väl säga.
Speciellt den fysiska kärleken.

När exakt sexualiteten gör sitt intåg i en individs liv har jag ingen aning om, men jag vet så mycket, att när den spränger sig in i medvetandet i puberteten, blåser sunda förnuftet rakt ut genom fönstret av tryckvågen - för att inte ha rehabiliterat sig till stridsdugligt skick förrän i 25-års åldern, då nästa hormonbomb exploderar.

Under tiden har de dyngraka pubertetshormonerna dansgolvet för sig själva och man kan till nöds fungera på halv styrfart, med bara de basala livsuppehållande funktionerna i hyfsat skick. Plötsligt är de acneinfesterade pojkar och flickor, som tidigare verkade vara den lägsta livsformen på jorden, i besittning av en mängd charmerande drag, varav det största är deras potential som pojk- eller flickvänner, och därmed som leverantör av den saknade rollen som protagonist i de rosafluffiga dagdrömmarna, mest för att de besitter den uppsättning armar och läppar som är oavvisliga rekvisit i febriga hångelfantasier på det (inte så länge till) kyska tonårsrummet.

Hångelfantasier som snabbspolar förbi väsentliga inslag, ska jag väl tillägga, eftersom man har högst dimmiga begrepp om hur hångel går till, för det första, och för det andra är utlämnad till skolgårdens mytbildning om vad som faktiskt händer när pojke/flicka möts i olika konstellationer.
Man har en vag känsla av att alla dessa rykten knappast kan vara sanna, och man har svårt att integrera det som sägs i ett meningsfullt kontext (är man naken eller inte??) men eftersom de levereras - oftast av de som har storasyskon och därmed gör anspråk på att veta allt - med en skrämmande detaljrikedom, tiger man visligen för att inte avslöja sin avgrundsdjupa okunnighet:

"Min brorsa stoppade ner tungan i halsen på henne, va! Och då blev hon skitkåt!"
"Möhöhö, långtradare, va?"
"Man ska inte pilla på fittan när man tagit på kuken, för då blir man på smällen! Tjoff!
"Möhöhöhö!"
"Kuken, fittan!"*lyckligt*
"Möhöhöhö!"

Graden av sofistikering ökar något efter hand, något som verkar ske genom osmos, eftersom bristen på praktiska erfarenheter är stor
Framförallt ökar det teoretiska kunskapskapitalet enormt. S.k tjejtidningar för tjejer och herrtidningar för pojkar säkerställer att könen får passande orealistiska förväntningar på varandra och könens utveckling som började som relativt parallella linjer, divergerar med med häpnadsväckande hastighet fram till slutet på tonåren och säkerställer att varken män eller kvinnor någonsin kommer att förstå varandra, än mindre kunna ha en jordnära uppfattning om det motsatta könet.
När det är dags att börja vuxenlivet har redan en ljuv kombination av idealiserade hjärnspöken och oregerliga hormoner bestämt grävt ned könen i motsatta skyttegravar för de kommande årens krig.

Och om världen tidigare svämmat över, ja verkat fullkomligt nedlusad med handhållande, hånglande par och man själv resignerat i vetskapen om att man på grund av ett oblitt öde kommer att bli världens äldsta oskuld, men som genom ett under fått tag på den siste killen på jorden, då inträffar nästa hormonella bakhåll:
Fortplantningsdriften.
Praktiskt taget varenda kvinna man ser är gravid, man stirrar som hypnotiserad på det omkringfraktade innehållet i barnvagnar och känner en sugande tomhetskänsla, lokaliserad till strax under naveln. Man stoppar kuddar under tröjan och tittar drömmande på sin profil i spegeln. Man tänker fullkomligt horribla tankar som "Åh, vad myyyysigt det skulle vara med en liten bebis" och skrämmer iväg den siste killen på jorden till Ulan Bator på obestämd framtid, där han dricker thé med jaksmör och vallar getter på bergssluttningarna hellre än att leva med det alienpsyko som hans flickvän blivit.

Men till slut vågar den siste killen sig hem från getvallningen och plötsligt:
ÄR MAN MED BARN!!
När barnet väl är fött, och man långsamt börjar skönja den biologiska konspiration som resulterat i fem kilo skrikande, bajsande och glupskt ätande organism, inser man att man är för trött för att någonsin igen kunna intressera sig för sex, den siste killen börjar sexchatta med getterna i Ulan Bator och undra varför han någonsin kom hem och efter 2½ år får man en hel natts sömn och firar det med att tillverka barn nr 2. Och så vidare ad infinitium.

Det finns nu lite olika sätt att hantera denna situation. Somliga steriliserar sig, somliga skiljer sig. Sedan finns det de som inte klarar att göra något definitivt, utan låter sin avskedsansökan som äkta man bli känd liksom...av en händelse.
Som Tobias.

Tobias jobbade som utesäljare i en elektronikfirma, hade fru och två barn. En kväll skulle hans fru titta på något i datorn och valde då Tobias laptop, som stod uppfälld på köksbordet. På datorns skrivbord låg en genväg till en videofil och hon blev nyfiken och klickade på den.
Hennes nyfikenhet straffade sig på det mest fasansfulla vis - på filmen knullade Tobias vettet ur en äldre dame medan det var uppenbart att kameran hölls av en tredje person! Skrik och panik följde och syndaren, ställd till svars för sin oerhörda gärning, säger:

"Jag fick betalt! Du klagar ju alltid på att vi har ont om pengar!"

Insomnia my love

Med stigande ålder kommer stigande antal medikamenter som av den samlade läkarvetenskapen anses behövas för att hålla ihop psyke och fysik i en snabbt degenererande kropp. På grund av mitt obotliga, medfödda auktoritetstrots tar jag aldrig en läkarorder som just en order utan som en mild rekommendation som jag kan förhålla mig till som det mig lyster. Då kan följande dialog utspelas:

"Jaha, och hur fungerar Omaxtripopolen för dig?" undrar det vitklädda oraklet.
"Shiiiit" tänker jag "vad fan skulle nu de vara bra för och varför skulle jag ta dem?"
"Eh..Jo, utmärkt!" svarar jag käckt.
"Inga magbesvär?" undrar oraklet?
"Fan, de måste vara de där med fem miljoner biverkningar inklusive böldpest som drabbar en av tio" tänker jag.
"Nädå" svarar jag. "Kan jag få ett nytt recept?"
"Men du fick ju för ett helt år förra månaden!"
Som sagt, Shiiiit!

På grund av galopperande sömnlöshet har jag i stort sett fått slå mig själv medvetslös för att kunna somna innan 03-04 och har därför främst inom detta specialiserade farmakologiska område skaffat mig en hel del erfarenhet av det rådande utbudet.
Tyvärr är jag för ung för att ha upplevt barbituraterna - de måste varit något i hästväg - även om jag i stor desperation ofta funderat på att bygga ett smärre kemilabb för att själv kunna framställa kloralhydrat (s.k knock-out - droppar). Märkligt nog har jag aldrig haft lust att prova någon illegal drog, möjligen för att om man lider av sömnlöshet är man mest intresserad av att bevara sitt förstånd, som efter veckor av två timmars sammanhängande nattsömn känns särskilt fragilt, inte att skicka ut det på den kemiska motsvarigheten av rysk roulette.

En grupp läkemedel som anses vara säkra och trevliga är de som kallas neuroleptika, gruppen anti-histaminer. De har egenheten att lägga sig som sirap över hjärnan och, föralldel, få en att sova, men tyvärr med känslan av att sova hela nästa dag också. Det blir då närmast en akademisk fråga om man ska somna med ansiktet i lunchtallriken för att man sovit för lite eller för att man ännu inte riktigt vaknat.

Däremot har jag upplevt när läkarna på vårdcentralen snarast slängde ett recept på något benso-preparat på en bara man antydde en gäspning. Det var tider, det! Underbara, underbara droger! Man kunde medicinera sig till ett zombieliknande tillstånd utan problem, vandra omkring i ett töcken där tröttheten var liksom konstant alltid - precis som när man inte får tillräckligt med sömn, faktiskt, vilket kan vara förklaringen till att jag aldrig kände mig särskilt bekväm med dem.
Jag är trots allt ganska förtjust i mina sinnesförnimmelser och vill helst avnjuta dem au naturell s a s.

Sedan kom Rohypnol, vilket skulle vara det nya undermedlet. Och det var det ju. Förutom att det också var ett undermedel för de ryggradslösa kräk som enbart kunde uppnå sexuell upphetsning och samtycke genom att inkapacitera sin partner fullständigt.
Då färgade man bl a tabletterna med indigio, för att de åtminstone inte skulle vara färglösa när de blev upplösta i en drink eller en öl. Det fick mig att undra om någon av herrarna och damerna farmakologer och kemister någonsin släpptes ut i verkligheten, för de flesta på utställena når oftast väldigt snabbt en grad av berusning när en Scud-missil i deras glas skulle ha gå dem spårlöst förbi.

Min nuvarande drug of choice kan intagas 10 minuter innan jag avser att sova och släcker lyset för mig på nolltid, samtidigt som det har enastående kort halveringstid och låter mig vakna pigg som en lärka på morgonen.
Ja, föralldel! En ganska morgonsur lärka. Men dock en lärka.
Allt frid och fröjd, undrar ni? Mmm.. Nästan.

En morgon vaknar eder morgonsura lärka med en något...obehaglig doft i näsborrarna.
På golvet i köket står en av mina väskor och ser ut som en bombad markad i Bagdad, med allt innehåll kringspritt. Mikrougnen står på sin hylla med luckan på glänt och en olfaktorisk undersökning visar att det är från bakom denna lucka som doften emanerar. Jag tittar in och ser - en brunsvart tårtformad tingest, ståendes på glasplattan. Jag petar försiktigt på den petrifierade ytan. Ytan? Nej, vad det än är i micron så har det genomgått en fullkomlig metamorfos - den är nämligen stenhård. Och när jag lyfter ut den med fingertopparna ser jag vad det är: En bit ost- & skinkpaj som jag haft i frysen. Eller skulle jag kanske säga en f.d pajbit som färdats genom gräddningens alla stadier och kommit ut på andra sidan.
Jag tittar vilt på min sömnige sambo, som hasat ut i köket:
"Vad HAR du gjort i natt??" frågar jag, en som jag tycker fullt rimlig fråga, och håller anklagande fram den nukade pajbiten.
"JAG??" frågar min sambo indignerat. "Det var ju DU som gick upp i natt."
Nu är det min tur att bli indignerad."Är du galen, varför skulle jag-" och sedan tystnar jag.
Plötsligt inser jag att bortom en viss tidpunkt - typ kl 23.30 - har jag inga som helst minnen. Inga alls. Inte ett enda minne av kvällsmacka (jajaja! man ska inte, jag vet!), tandborstning eller andra små kvällsritualer. Absolut inte av att ha tömt ut väskan över golvet, något som jag knappast kan beskylla min sambo för att ha gjort.

Aaaargh, aaargh! Plötsligt inser jag det: Jag har en MINNESLUCKA! En BLACKOUT!! Jag håller på att bli GALEN!!! Tappa FÖRSTÅNDET!!!! Jag kommer att bli inspärrad i en kall källarhåla på ett mentalsjukhus och sitta där, fastkedjad med stripigt hår, smutsig, söndrig särk och vråla oanständigheter till personalen som kommer för att kasta till mig min mat!
Under tiden jag jobbar på min hysteri, har min sambo försynt tagit fram sin dator och knappat lite på den.
"Du åt grapefrukt igår" konstaterar han. "Titta här." Han vänder skärmen så jag kan läsa:Zopiklontartat..grapefrukt...enzym...minnesluckor...matlagning....bilkörning"
Jag stirrar dumt, men där står det: Vid samtidigt intag av grapefrukt kan minnesluckor uppstå då ett enzym i grapefrukten hindrar nedbrytningen av zopiklontartatet."
Lättnaden går inte att beskriva, alldeles darrig sjuker jag ned på stolen.

"Jag kunde ha bränt oss inne!" säger jag!
"Ja" säger min sambo, "Men du hade sovit gott hela tiden."

DUV eller Jakten På Den Ultimata Väskan

Jakten på den ultimata väskan är något som präglar många kvinnors liv. Även mitt. Detta behov av en perfekt väska daterar sig till den tid när vi började leva som jägare och samlare, anser många forskare.
De jägare och samlare som dessutom levde som nomader fick till slut problem med var de skulle lägga alla sina insamlade saker och vände sig till sina kvinnor för att få en lösning på detta problem.

Hade jägare X hittat ett stort ben av en mammut, så var det ju självklart jägare Y:s enda ambition i livet att komma hemdragande med ett ännu större ben. Och om Y:s hustru hade en björnfäll på golvet så fick jägare X inte någon levandes ro förrän han kommit hemsläpande med en mycket finare björnfäll, förmodligen en som hade frans av ekorrsvansar. Ja, ni förstår ju själva att när det var dags att flytta till vinterbostaden behövdes verkligen minst en väska.

Nu får vi ju inte tro att dagens väskor ser ut som de första människornas väskor. Nej, vad vi har nu är "den symboliska väskan", väskan där vi kan lägga symbolerna för vårt hushåll och våra tillgångar, dvs husnycklar och plånbok.

Hos en del kvinnor är denna sk ”Väskgen” fortfarande så dominant att de, trots att det inte är möjligt, envisas med att försöka bära med sig hela sitt bohag.

Denna gen finns ibland också hos män, men där är den betydligt mindre dominant.
Viss forskning tyder på att upptäckten av den sk ”Bilgenen” löser mysteriet med hur män utan denna dominanta gen överlever; en bil är helt enkelt en utbyggd väska på hjul, en permanent avknoppning av hushållet som dessutom signalerar status.
Att bilen signalerar ägarens status tror man gör att även dessa män med väskgensbrist får lov att fortplanta sig, något som hittills förbryllat forskarna.

Ja, evolutionen är minsann finurlig ibland!

Vad utmärker då den ultimata väskan? Ja, här får vi lov att konstatera att det föreligger sinsemellan motstridiga villkor:

Den ska rymma hur mycket som helst

Den får inte vara så stor att den blir omöjlig att bära

Den ska vara ergonomiskt riktig att bära;

Den ska vara hållbar

Den ska vara lätt att hitta i, det sk ”intuitionskravet” som innebär att saker ska ligga där man tror de ligger och ingen annanstans

Den ska vara snygg, kallas också för ”formrekvisitet”

Den ska med bibehållet gott samvete kunna bytas max var 3:e månad, utan att man behöver gå till extrema ekonomiska bortförklaringar, det sk ”omväxlingsrekvisitet”

De fyra första punkterna kallas också funktionsrekvisiten. Dessa BÖR vara uppfyllda i någon mån. Men det är först när vi kommer ned på de tre sista punkterna som vi kommer till de tvingande rekvisiten.

Utan dessa – ingen DUV.

Som så många kvinnor tvingats konstatera genom sekler av letande: ”Size doesn't matter.”
Men mindre ofta hör man nuförtiden fortsättningen på detta uråldriga uttryck: ”Shape and change does.”

Döm inte hunden..

Det sägs att människans bästa vän är hunden och eftersom Exet och jag har tre hundar tillsammans, så borde jag egentligen ha världens bästa sociala nätverk.
Det den teorin faller på är för min del att våra hundar är aningens, aningens korkade och lägger upp magen att bli kliad på för i stor sett vem som helst som verkar villig att böja sig dubbel och klia.
Vi brukar säga att den tjuv som träffar dem riskerar som mest att bli ihjälslickad.

Jag vill nog helst att mina bästa vänner är något mer nogräknade än så.

Men visst gillar jag de små liven. Att bli välkomnad som om man återkom från en expedition till polerna när man bara varit borta i fem minuter, att se dem ligga på varandra i en stor hög och sova, att alltid få sällskap i tv-soffan - det är saker som värmer mattes hjärta.

Och oavsett vad som händer så sitter de alltid, alltid troget runt mig när jag lagar mat, när vi äter och så fort det prasslar i en påse någonstans, så är de där som ett skott!
DET är själva sinnebilden för "trogen hund vid mattes fötter"

Att sedan sinnebilden "gå ut med hunden" inte alltid är så kul är knappast deras fel. Ibland funderar jag på att snitsla en bana med ett rep och sedan kroka fast deras koppel i detta rep så att de kan gå ut med sig själva. Men så tänker jag att "Nää, husse behöver verkligen sin kvällspromenad", för en så fin och osjälvisk liten människa är jag.

Husse är förresten allergisk mot hundar. I snart nio år har han ljugit för sin allergidoktor om att han har dessa hundar. Min teori är att hon är fullständigt blind, för ingen kan undgå att se hundhåren som finns, typ överallt!
Speciellt nu på hösten fäller de päls så man blir förundrad över att det inte har blivit små nakenhundar av dem. Ja, ok, stora nakenhundar då.
I torktumlarens filter sitter en medelstor hund efter varje tvätt. Dammsugarens påse bågnar av hundhår. Om man oförsiktigt tappar ett klädesplagg på golvet får man med sig en större angorakanin. Under säng och soffor ligger små pälshögar på lur och de växer i storlek för varje minut. Enda sättet att ohårig komma ut ur huset är att snabbt lyfta kläderna ur torktumlaren och sedan klä sig ståendes i badkaret och kliva ut genom badrumsfönstret.

Visst borstar vi och kammar dem regelbundet och varje gång ligger det små hundar kvar bland löven. Man vågar knappt titta på dem efteråt, övertygad om att de kommer att säga "voff".
Men ser man någon skillnad på hundarna? Alls icke ett dugg.
Saktar den allmänna behåringen ner? Inte det minsta.
Var kommer allt detta dj-la hår ifrån egentligen??

Exet har t o m satt upp en liten gul varningstriangel på bilen - Obs! Hundhår! - för mer än en kollega har omisstänksamt satt sig i bilen för att få skjuts och sedan fått tillbringa en kväll med att plocka bort hundhår från finaste kostymen/rocken och därvid klagat bitterligen över idioten till chef som kör omkring med tre hundar i bilen.

Exet bara ler. Han vet att man ska inte döma hunden efter håren.

Nu är det *** igen

Nu är den kollektiva masshysterins tid här, tiden när vi befriar oss från allt vad god smak heter och förlorar oss i en pseudohistorisk estetik som tillverkas i Taiwan.
Tiden när vi köper saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att ge sken av en generositet som inte är vår i en tradition vars fundament ingen av oss längre tror på.

För varje år ökar utbudet av plastigt, glansigt skräp av dålig kvalitet som vi förväntas köpa för dyra pengar och dekorera våra hem med. Varje år kommer en ny trend som får oss att springa ut och köpa ytterligare en meningslös, glittrande pryl med blinkande lampor på som ska slåss om utrymmet med de andra blinkande plastprylarna till dess ett fullskaligt Grand Mal inte känns långt borta. Och när vi har fullt inne i husen, kastar någon krämare blickarna västerut och snart nog kan vi förfula utsidan på huset också, och varenda liten buske, vartenda träd med slingor som blinkar i olika färger.

Vår granne hade så mycket dekorationer på sitt hus att flygplanen på väg till Sturup trodde att de höll på att missa landningsbanan. UFOn sågs hovra över taknocken och försöka avläsa budskapet i blinkningarna, men förgäves.

Inte nog med att vi ska umgås med människor vi inte vill veta av under resten av året, vi ska dessutom göra det rödbrusiga, svettiga och fulla av alkohol, förbrödra oss med varandras nästa och tafsa på varandras äkta hälfter, dela med oss av förtroenden ingen vill höra, utnämna flyktigt bekanta till vår bästa vän och med glansig blick deklamera vår eviga kärlek till den stackare som råkar stå närmast.

Julbord fyllda med bakterier och majonnäsröror staplas på varandra och sköljs ned med ännu mer sprit och konstlat gemyt och vi lyckas i vår gargantuanism fullständigt glömma att den andra hälften av mänskligheten svälter medan vi bekymmerslöst äter upp vad en indisk familj skulle kunna leva på i flera månader.

Under hela den här perioden bearbetar köpmännen och marknadsförarna oss och familj efter familj skuldsätter sig för att kunna erbjuda sina barn ett berg av julklappar, större än de själva. Ingen får vad de egentligen behöver, några får vad de önskat sig och de allra flesta får saker de inte ens kunnat föreställa sig. Men vad spelar det för roll?
Allt kommer att bytas i mellandagsreashysterin.

Oh, mein Papa!

Idag tänkte jag vi skulle tala lite om pappor, med anledning av Fars dag då, även om denna dag är ett enda kommersiellt jippo till skillnad från Mors Dag som är en vacker och sansad hyllning av dessa osjälviska, självuppoffrande vardagens hjältar som kämpar i det tysta och som bara önskar lycka och harmoni till sina närmaste, inte köpta, döda ting..
Va? Vad menar ni? Partsinlaga? Nejnejnej, detta är en objektiv betraktelse. Såklart. Duh!

Pappor alltså. Jag har en, givetvis en som jag har en något knepig relation till enär han är livrädd för att tala om känslorelaterade saker enär han är man och född på 1940-talet. Saken blir inte lättare av att vi båda är ganska lika - och detta är min mammas teori, så jag tar den med en nypa salt - och därför i stånd att reta varandra till distraktion.
Jag har dock aldrig fått riktigt kläm på 1) varför man bråkar lättare när man är lika varandra eller 2) vari denna likhet egentligen består.

Min mamma - populärt kallad "Den Menlöse Medlaren" - födde tre barn och fick gå från förlossningen direkt till fredsförhandlingarna utan att passera "Familjefrid" och där har hon suttit sedan dess och mäklat fred mellan sina barn och sin make.

Jag älskar mina föräldrar, men jag tror inte att de är riktigt kloka.
Passande nog tror de detsamma om mig.
Speciellt och i synnerhet när jag envisas med att bilda en "Multi Core Family"


Jag har alltså två barn med mitt Ex, som då också är en pappa.
(Han har i sin tur också en pappa som han aldrig kunnat prata med om något av vikt. Nu är Exets pappa döende och har förändrats till det bättre av detta faktum, vilket är precis lika sorgligt och knäppt som det låter.)
Min sambo, Älsklingen, har tre barn och är också han en pappa. Tack och lov har han ett par nästan normala föräldrar.
Vi tre och våra sammanlagt 5 barn bildar en sorts familj, umgås, hjälper varandra. Vi vuxna bor i det hus som det är mest praktiskt att vara i vid olika tillfällen.
Vi tycker det funkar fint som snus.
Våra föräldrar och i förekommande fall syskon kan inte förstå detta.

Choo-choo!

Tack vare en fullt berättigad flygrädsla har jag haft förmånen att utforska det europeiska järnvägsnätet i större detalj än vad som kanske är strikt nödvändigt. Eller önskvärt.

Tåg, som ju har den egenheten att gå något långsammare än flyget, erbjuder ungefär samma brist på sittkomfort och samma...sorglösa inställning till de i förväg aviserade avgångs- och ankomsttiderna - dessa verkar betraktas som relativa rekommendationer snarare än absoluta värden och den stackars resenär som tolkar dessa tider som något mer bindande och som tar mod till sig att påpeka bristerna, betraktas av dessa rälsens rövare som rigida och anala petimätrar, som förtjänar att ömkas något snarare än klandras.

Oavsett när tåget går eller när det kommer fram, ska man tillbringa x antal timmar i sällskap med en grupp människor som man har lika mycket gemensamt med som den genomsnittlige astronomen har med en astrolog.
(Haha! Detta blev förresten en väldigt bra liknelse så fundera en stund på den.)
Har man riktig otur kommer man att tillbringa en hel natt med dessa motmänniskor.
Inte i samma slaf visserligen, men efter några timmars nocturnt snörvlande, suckande, snarkande, snurrande känns det som man är instängd med en jättelik organism i en fuktig, varm låda.
Man kunde aldrig föreställa sig att fem människor kunde föra så individuella och penetrerande ljud.
Själv kan man på sin höjd ge ifrån sig ett stilla snusande, det vet man ju.

En tågkupé på natten kan också vara platsen för drama av oanad intensitet, skrämmande i all sin vardaglighet.
Som den gången jag var på väg till min väninna i Zürich...

Tåget rasslade ut från Hovedbangården i Köpenhamn på eftermiddagen en augustikväll och jag satt tillsammans med fem andra personer i en liggvagnskupé. Jag, som inte ens i vanliga fall är någon storpratare satt försjunken i en pocketbok på engelska och försökte att inte bli vindögd av mitt tjuvlyssnande på de andra passagerarna. Danmark rullade ut sin vackra sensommargrönska utanför kupéfönstret och så småningom nådde vi Tyskland via Rödby-Puttgarten. Då var det också dags att krypa till kojs. Jag skulle sova i mellanslafen till höger och kavade upp och försökte bädda samtidigt som jag satt i slafen, vilket är en aktningsvärd övning i levitation. Sedan lade jag mig ner och läste medan folk strippade till höger och vänster inför natten.

Det hör till saken att jag, if left to my own devices, somnar vid 3-4 - tiden och sover till 11. Samt att jag glömt köpa snus i Sverige, låtit som en tjurig unge i tobaksaffären när jag fick reda på att portionssnus inte säljs i Danmark och alltså skulle tillbringa ett dygn på tåget utan att kunna röka.
Kanske var det pga svårartad abstinens som jag den här gången blev tröttare och tröttare och faktiskt lyckades somna redan vid 1-tiden på natten.

Klockan halv fem utspelar sig följande:

Jag: Zzzzzzzzzzz...Zzzzzzz
Okänd kvinna: (ruskar min axel) "You have to wake up! They're checking our passports."
Jag: Zzzz... "Va? Va? Vaddå?"
Okänd kvinna: "They're coming soon to check our passports, you'd better get up!"
Jag: "WTF??"
Blundar en stund, tar sedan min väska och klättrar ner och går ut i gången utanför kupéen. Står där ensam, halsovande i tystnaden. Inte en själ syns till.
Kugghjulen i hjärnan slutar till slut att slira och jag börjar misstänka att någonting är lite skumt.
Inget ljud, inte ett enda, hörs från resten av tåget.
Jag går några vagnar bort. Nada, nichts, niente, non. Ingen skymt av något konduktörsaktigt.
Jag går några vagnar åt motsatt håll. Ingenting.
Nu är jag dessutom klarvaken.
Men det hjälps inte.

Till slut måste jag inse att någon passkontroll har vi inte kört igenom, och jag tittar på klockan som hånler mot mig. Fem.
Jag kliver beslutsamt in i kupén, lutar mig med läpparna nära den sovande kvinnans ögon och väser: "Varför i HELVETE väckte du mig!?
"I..I..I thougt they came, I was so sure.." svarar hon och trycker sig mot den bakre väggen.
"Oh really!" snäser jag, skitförbannad.
När jag äntligen kommit isäng ordentligt hör jag henne prassla innan hon går ut.

Hon kommer inte tillbaks på hela resterande resan.

Swing it, magistern..?

Jag råkar tycka att människors sexualitet är bland det intressantaste som finns, och jag har alltid betraktat mig som tämligen vidsynt och öppen för alla de olikas sorters läggningar som finns - vidsynt som i "jag-kan-tänka-mig-att-prova-allting-åtminstone-en-gång".
Det har funnits vissa restriktioner i min vidsynthet, tämligen självklara saker som att medvetet samtycke måste finnas med, vilket utesluter barn, djur, högerpartister och frireligiösa.
Med de två sistnämnda kan jag ALDRIG samtycka nämligen, sex eller inte sex.

Jag ska väl med en gång säga att jag inte finner mycket tillfredsställelse längre i cybersex, telefonsex, krogragg, knullkompisar, dominans eller för den delen bondage, men jag kan stolt säga att provat, det har jag.

Men något jag inte kunnat förmå mig att uppskatta är konceptet med flervalssex, dvs att involvera mig själv i en sexuell gärning med ett flertal partners.
"Whoa!"har jag tänkt. "Visserligen finns det tre möjliga kroppsöppningar, men jag tror jag vill har de icke-ockuperade i reserv. T ex om något av dem behöver renoveras."

Speciellt har jag haft svårt att förstå poängen med att vara Swinger.

För det första: Precis som med harem, ser jag möjligheterna till komplikationer som OÄNDLIGA. Två personer i ett par som delar en upplevelse, delar ju aldrig exakt samma känslor under och efter. Ja, jag vet att svartsjukan ska vara bortterapeutad innan man blir aktiv swinger, men för hur många funkar det?

För det andra: Hur kul är sex när man är med någon för första gången? Man kommer dit med personen som man trimmat till fulländning och som skulle kunna få en att komma i sömnen och hamnar förmodligen inte med detta proffs, utan med fullständiga amatörer i facket.
Ska det INTE bli så, kan man ju lika gärna etablera en fyrkant med valfritt par och lära upp sig på dessa.

För det tredje: Det verkar bara finnas Swingers i medelålderna och jag vet med mig själv att ytterst få av oss är någon direkt ögonfröjd. Dallriga bukar, sladdriga bröst, rynkiga, platta rumpor och blåådriga lår, förhårdnade, torra fötter, glesnande köns- och huvudhår...
Ja, ni förstår ju själva! Mitt estetiska sinne hade gett mig magsår i en sådan miljö, för att inte tala om de folkbildningsaktiga lokaler som swingers verkar trivas bäst i, med omklädningsrum, låsbara skåp och tunna skolgympamadrasser. Urk!

Det verkar finnas fler som tycker som jag:

"Tvärtemot vad som gällt tidigare år så har danska swingersklubbar nu brist på män i 20- och 30-årsåldern som kommer ensamma till klubbarna för att ha sex med okända. Folk tror inte att det är sant men det är faktiskt ett stort problem, säger Henning Moosman som äger en Swingersklubb på Amager, till MetroXpress.
– Jag har många dagar när unga tjejer på 20-23 år kommer till klubben men får gå hem med oförrättat ärende för att de inte hittar någon som de vill ha sex med."

Notera vad som faktiskt sägs: De kan inte hitta någon bland alla deltagande som de vill ligga med. Inte att det finns för få män...

Kundotjänst

Ibland i livet måste man av olika anledningar resignera, kliva ur sin förandligade och esoteriska tillvaro, kavla upp ärmarna och sticka ned händerna upp till armbågarna i livets kalla diskvatten där det flyter små äckliga saker på ytan och helt enkelt ta itu med trilskande praktiska ting.

En sådan anledning infann sig häromdagen, när jag tvingades inse att den nya diskmaskinen faktiskt inte var charmigt nyckfull utan pålitligt urkass och förmodligen trasig.
Jag var tvungen att reklamera eller reparera den eller något liknande som jag redan VISSTE skulle innebära tålmodigt buret lidande i en telefonlur under större delen av en dag, lyssnandes till inspelade röster som räknade upp olika alternativ för mig att välja mellan pest eller kolera.

Efter att ha skjutit upp saken i flera dagar tog jag mig äntligen samman i fredags eftermiddag och lokaliserade telefonnumret till den skurkaktiga firma - BluffBåg AB- som vi anförtrott våra surt förvärvade pengar till i utbyte mot något som till det yttre i alla fall var en ny diskmaskin.

Pigg flicka svarar i BluffBågs:s kundtjänst. "Har ni någon försäkring på den" undrar hon. Försäkring? säger jag lika frågande. Det kan jag faktiskt inte svara på. "Ring då Ihålig försäkringar och fråga dem om det finns någon. Och sedan ringer ni till reparatörerna."
Utrustad med två tel.nr ringer jag först till Ihåligs kundtjänst, där en pigg röst hittar sambons namn i relation till olika försäkrade prylar, men ingen av dem en diskmaskin.

Därefter ringer jag nästa nummer där en snorkig stockholmsröst svarar. Jag förklarar mitt ärende; ibland startar den inte alls, ibland startar den, går en stund och lägger sedan av. I bägge fallen blinkar en pigg liten grön indikatorlampa på fronten.
"Hur blinkar lampan?" frågar snorkig stockholmsröst.
"Va?" säger jag. "Eh...grönt?"
"Hur MYCKET blinkar lampan?" säger s.sr med tydlig irritation.
"Menar du i vilket intervall lampan blinkar?" undrar jag och börjar känna mig lite lätt trött sådär.
"JAA. Hur mycket? Blinkningarna är ett meddelande till reparatörer om vad som är fel med diskmaskinen"
Men vad fan! Jag räknar.
"Just nu sex gånger, sedan paus!"
"Då får den inte vatten."
"Den får vatten."
"Sex blinkningar betyder att den inte får vatten! Det är en kod som talar om vad som är fel på maskinen."
"Du damen, jag skiter i om det så är ett morsemeddelande till Högste StorPotäten från Kalle Anka! Maskinen. Får. Vatten."
"Har du kollat inloppsventilen, den kan vara sönder och då får maskinen inte vatten."
Nu börjar det ryka ur mina öron.
"MASKINEN. FÅR. VATTEN. Att lampan blinkar i intervall om sex blinkningar betyder egenligen bara att att DEN. BLINKAR. SEX. GÅNGER. Den TROR kanske att den inte kan ta in vatten men det betyder inte att inflödet av vatten är stoppat. OK!? Dessutom, ibland blinkar den bara två gå-"
"Två blinkningar betyder-"
"NEEEEJ!!" Kan man läsa om era förbannade koder på nätet då???"
"Nej, det är ett meddelande till våra rep-"
Är det HEMLIGT?? Det verkar ju helt djävla befängt! Jag säger detta så snällt jag kan.
"Det kan jag inte uttala mig om!" säger snorkig stockholmsröst.
"Jaha. Men vad fan gör jag nu då?"
"Du får ringa till den auktoriserade reparationsfirma som ligger närmast där du bor."
Nu känns det verkligen som om jag hamnat i the Twilight Zone.
"Men vad gör NI då? Varför får man numret till er från BluffBåg AB??"
"Vi är Kundtjänst åt Whirlpool. Vi talar om vad de blinkande koderna betyder."

Jag lägger sakta på luren.
Diskmaskinen blinkar lite uppmuntrande två gånger.

Minne

En av de märkligare konsekvenserna av ny teknik är de små minneskort som tillhör snart varje teknisk pryl man införskaffar. Är man som jag dessutom pryltokig, inser man snart att ens medfödda tankspriddhet i kombination med dessa småprylar kan göra ens minne till en episkt stor katastrofzon.

Telefonnummer? I mobilens eget minne eller på minneskortet? Kanske på sim-kortet, rentav? Eller möjligen på det där minneskortet som ersattes av ett med många fler GB på?
Eller vänta nu, kanske jag ringde det numret för så länge sedan att det finns på den gamla telefonen? Eller på den gamla telefonens gamla minne? ELLER på det gamla simkortet i den gamla telefonen?

För inte bryr jag mig längre om att lära mig några nummer utantill numera.

När det nu finns minneskort i telefonerna, menar jag.

Ideidé

Jag vaknar inte oanständigt tidig; tjugo över nio ungefär.
Jag går upp. Tvättar och borstar. Går till bussen. Åker till
byn. Handlar på apoteket och på Konsum; ringer Taxi-Lena.
Vi sitter i bilen i säkert en halvtimme och diskuterar
gemensamma projekt. Jag går in. Hundarna skäller upphetsat.
Packar upp maten, går på toa, sms:ar Älsklingen.

Från övervåningen där mina två tonåringar bor, hörs ännu inte
ens en myggas hostning.

Kvart i tolv klampar det i trappan. Strax sitter de i soffan och
tuggar nybakad fralla, sömniga, dävna.

Jag ler som en idiot och minns min egen formidabla sommarlovssömn.

BFF

"Skjut mig, jag tittar på 'Paris Hiltons new BFF'" säger 16-åringen när jag går förbi tv:n.

Varför det? Jag tittade själv på den för en liten stund sedan. Hon ler lyckligt.

I morse kom hennes egen BFF hem från Spanien där hon bor sedan flera år. Vanligen ringer hon mig först och vi arrangerar så att hon kan väcka 16-åringen med ett glas vatten eller något lika kärvänligt.
Igår kväll fick jag frågan om jag hört från BFF:en. Nej, kunde jag helt sanningsenligt svara. Säkert det? frågade hon misstänksamt. Absolut sade jag.
I morse ringde BFF:en, hade precis kommit hem.
"Hon sover" sade jag. "Perfekt" sade BFF:en.
Sedan satt de på 16-åringens rum i tre timmar innan de susade iväg.

Vart de skulle? Åh, bara till Apoteket. För att köpa sisådär 60 kondomer. Kondomer är nämligen väldigt dyrt i Spanien och kan bara köpas av de som är över 18.
O Tempora! O Mores!

Nu

Nu är saker lite annorlunda än när jag skrev senast.

Nybliven sambo, nyskiljd, nylycklig. Med Älsklingen, också ROTKU kallad; Ruler Of The Known Universe.

Om jag säger så här: Mitt största bekymmer nuförtiden är att komma ihåg att köpa bröd och mjölk. Då förstår ni kanske hur bra jag har det. Men å andra sidan: är man som jag svår mjölk- & rostademackormissbrukare, då är detta ett avservärt bekymmer.
Speciellt som byn där vi bor inte har någon livsmedelsaffär.

Trots detta kan jag en hel jobbdag gå och mässa för mig själv "måste köpa bröd&mjölk idag, bröd&mjölk, inte glömma bröd&mjölk" och på väg till stationen säger det bara "poff" och jag är lika tom som ett urblåst ägg. Varför? Varför??

Toy's r us?

Det är inte bara priset på mäns leksaker som blir högre med åren. Under flera års sextorka lyckades jag samla på min en imponerande mängd sexleksaker (varav vissa, av vissa skäl som jag ska berätta om i ett senare inlägg, är spårlöst försvunna).

Åh, så mycket skoj vi hade! Och åh! sådana problem jag har med dem!

Problemet är inte att använda dem, även om vissa är utformade så att ett visst spatialt tänkande måste appliceras innan man sas kan utföra kommandot "insert here" på rätt ställe.

Nej, problemet är att förvara dem. Speciellt när barnen är små. Och inte så små också, förresten.

Nuförtiden är nämligen sexleksaker förvillande lika någon form av avancerade pedagogiska leksaker för barn i olika klara färger och mysiga material, vissa är röda och lite bubbliga, andra rosa och genomskinliga med roliga kulor i olika färger som dessutom rör sig när man trycker på en knapp! Andra ser ut som små bollar på ett snöre, andra återigen som större bollar på ett snöre och vissa ser dessutom ut att ha ett litet handtag så att man kan vända på dem och använda dem som leksakspistoler! Döm om min förvåning den dagen min treårige som kom pangande med en föregångare till Nexus. Eller den dagen jag hörde ett mystiskt ljud från övervåningen och såg min dotter sitta och titta intresserat på en MrRabbit som liksom själv kröp fram över brädgolvet med hjälp av sina vibrationer/rotationer.

Jag tror jag fick men för livet av den perioden, innan jag hittade ett låsbart nattuksbord.

Senare, när nattuksbordet skrotats till förmån för ett snyggare med bara en låda utan lås (ja, ja, jag vet! Man kan kombinera form och funktion!) och barnen befann sig i tidiga tonåren, ringde min mobil en dag och min dotter krävde att få veta var jag gömt nagelklipparen.
"Titta i lådan i nattuksbordet!" sade jag stressat och hörde hur en låda drogs ut.
Sedan blev det alldeles tyst i luren.
"Ok, gumman!" sade jag snabbt: "Du ville ha både Frida-tidningen och Okej, var det så? Bra. Då köper jag dem på hemvägen och så glömmer vi detta!"
"Okej" hördes en svag röst; "Men mamma, varför har du-"
"Frida, Okej och Hundsport, men inte ett ord till!"

Hundleksaker, ska jag säga er, är också gräsliga tingestar nuförtiden! När jag kom in i en speciell tillverkares avdelning i vår lokala djuraffär, trodde jag först att a) de hade diversifierat och börjat sälja butt-pluggs, dilodos etc. eller b) tidelag hade blivit lagligt och genast tagit steget in i bdsm-världen med en helt ny, fräsch öppenhet. Namnen på grejorna var inte heller till någon hjälp; "King Dong Black XXL"!?

Även min man har råkat ut för den här förvirringen. En dag satt jag och tittade på några Lelos, de där superdesignade vibratorerna som i sin formgivna renhet inte väcker minsta anstöt, när maken lutade sig fram över min axel och kisade mot skärmen:

"Du, det var snygga fjärrkontroller! Är det B&O's nya?"

Too much dating?

Det finns en okänd folksjukdom, som jag själv lider av; Ansiktsblindhet.
Hos mig är den kombinerad med en sällsynt svår form av Namnafasi.

Det innebär kort och gott att jag aldrig kommer ihåg ansikten, och i de sällsynta fall jag gör det inte har en djävla aning om vad de kan tänkas heta.

Eller, så som jag tycker att det alltid händer när jag hälsar på någon; Ett fast handslag, en stadig, ärlig blick in i mina, en mun som öppnar sig och ut kommer "Umsson" eller möjligen "Hrmdahl". Nästa offer kommer fram, samma procedur upprepar sig, och när kvällen lider mot sitt slut har jag sagt"Och hur är det med DIG då?" sjuttioelva gånger för att undvika att behöva säga namnet.

Träffar jag folk på stan, simulerar jag utsökt blindhet, möjligen fram till dess en person hejdar mig genom att ställa sig i min väg och indikera att han/hon minsann vet att jag inte är varken döv eller blind och dessutom vill denna person prata!

Inte ens i bästa fall är jag bra på kallprat och när jag förflyttar mig tänker jag oftast djupa tankar som "Undrar om de fortfarande har rea på Lindex" eller "Bara fem minuter på Åhléns parfymavdelning, jag lovar!" och vill helst inte bli störd.
Mina två räddningsplankor är frågorna: "Hur är det på jobbet" och "Hur mår ungarna, då?"
Funkar jättebra utom för arbetslösa, barnlösa singlar.
Och utom den gången mannen tittade intresserat på mig sade: "Det är bra på jobbet, du har en ny tid hos mig i morgon."
Det var min tandläkare.
Ja, vad fan! Har ju bara sett honom med halva fejan täckt med munskydd!

Det är när det kommer till dejter som det blir verkligt trixigt.
Jag kan ju inte gärna säga: "Hej Master_Dominator! Hur står det till?"
Eller "Hej, kåt_ung_man@hotmail.com! Läget?
Man ju minst tre olika namn att komma ihåg; Nicket på sajten, namnet i hotmailadressen och det riktiga namnet.
Detta förutsätter att jag faktiskt träffat människan ifråga IRL och kommer ihåg hur han ser ut..

På senaste tiden har alldeles för många okända(såklart) män hälsat på mig på stan.
Jag misstänker för många fikadejter.
För gud förbjude att jag knullat mannen ifråga.

Ung dejting; "Nissevinet"

På den tiden jag och min man ännu strulade, innan han gjorde mig på smällen och vi flyttade ihop, träffades vi en gång i min lägenhet. Vad som gjorde att vi inte tillbragte kvällen ihop minns jag nu inte, men kontentan var att han gick.

Förmodligen var både han och jag ganska förbannade. Det som hände sedan antyder detta..

Han lämnade kvar en flaska vin.

Det här vinet, förstår ni, var mycket speciellt. Det var inköpt i Italien och kom från f.d fotbollsproffset Nisse Liedholms egen vingård, han som en gång var en av de berömda "Gre-No-Li". Ni fotbollsälskande kalenderbitare vet vem jag menar! Denna högt skattade flaska hade han alltså under stora mödor transporterat hem i ryggsäck via stora delar av södra Europa.

Nåväl, jag har faktiskt glömt detta själv, men enligt min man hände detta:

Den 14:e februari (Alla. Hjärtans. Dag!) anländer ett kuvert med bekant handstil. Min.
I den ligger något hårt. Han öppnar kuvertet. Ut trillar korken/kapsylen från flaskan från Nisse Liedholms egen vingård, ömt hemtransporterad efter en tågluff.

Inget brev, inget kort; Ingenting.

Förutom korken från en helt klart i ensamhet med mörka tankar urdrucken flaska "Nissevin".
Ömt hemtransporterad. Överräckt som gåva med den helt tydliga andemeningen att vi skulle dricka ur den tillsammans.

Något säger mig att jag var ganska förbannad.

(Hur det smakade? Ingen aning!
Men, som det spanska ordspråket säger:
"Hämnd är en rätt som bäst serveras väl kyld")

Den här

bloggen gillar jag:

http://vitanatter.blogsome.com/

Kan ingen hjälpa den stackars flickan;-)